Vägen till Smedslyckan!

Min mammas morfar Oscar Ferdinand Rockström föddes den 17 januari 1881 i Gryts socken i Östergötland och härstammade från en gammal smedsläkt som arbetade och bodde vid smedsstället Friden i Gryt, Valdemarsvik.  Pappa Carl Viktor Rockström arbetade som gårdssmed vid Åbäcksnäs herrgård och det föll sig naturligt för sonen att välja samma bana. Namnet Ferdinand fick Oscar efter sin farbror Fredrik Ferdinand Rockström som bara var tio år när han avled av mögelsjukan.

Oscars första arbete gällde förankringsjärn och smide till Häradskärs fyrplats sydöst om Valdemarsvik. 18 år gammal börjar Oscar som lärling hos smidesmästare Olander på Tulegatan 7 i Stockholm. Där på hantverksgården tillverkade man hästdroskor och landåer. Oscar var en av fem pojkar som fick mottaga  gesällbok och silvermedalj vid en högtid på Runans festvåning i Stockholm. Senare kvalificerade han sig också för mästarbrevet och blev så den fjärde generationen av smeder. Arbete följde sedan vid ett stort droskåkeri och hyrkuskverk i staden där de 200 hästarna efter några år fick samsas med de tre första bilarna i Stockholm. En av dessa bilar ägdes av Kronprins Gustaf vars pappa Oscar II höll på traditionerna och inte gillade moderna påfund såsom ”automobildroskor”. En bil ägdes av K.H Lundberg och den tredje av Joseph Leijas varuhus.  När bilarna efter hand tog över, blev hästarna så utplacerade runt om i landet. I början av seklet hade Oscar blivit bekant med Köpingsflickan Augusta Cecilia Lindqvist, som under en tid bodde och arbetade åt hotellägarinnan Clémence Louise Philomène Bayoud i korsningen av Regeringsgatan/Mäster Samuelsgatan. Här låg också Joseph Leijas varuhus, vilka ägde en av de tre bilarna och kanske var det här de träffades.

Augusta Cecilias föddes som oäkta dotter i Fattighuset i Köping, om detta berättar jag om under Vilken slump att man finns...

Det unga paret gifter sig i Köping och flyttar sedan till yttersta Kungsholmen, Stockholm där Oscar fick arbete som smed på gården Ulriksborg.

Fyra barn föddes under åren i Stockholm, innan flytten till Köping och Augustas hemtrakter.

Helga (1908-1987)

David (1909-1978)

Olga (1911-1984)

Sonja (1913-1990)

I Köping föds nästa barn Leonard, eller Lennart (1916-1980) som alla kände honom som.

Oscar blev i Köping ansvarig för grosshandlare Bellinders smidesrörelse men några år senare var det dags att flytta igen. Oscar hade sökt och fått ett arbete i Valdemarsvik, nära hemorten Gryt.

Flytten gick med båt och i min mormor Olgas berättelse "Smedslyckan" kan man läsa:

Vi stuvades vi in på en stor båt, jag vill minnas att den hette Tjust. Det var flera barnfamiljer på resan. Vi ungar tyckte att detta var ett äventyr, våra föräldrar tänkte nog mer på hur allt skulle bli… Vi kom fram till vår bostad som låg mitt i staden. Huset låg på en stor gård, där det även fanns ett stort hus för många familjer, vår lilla huslänga låg vid sidan om. På nedre botten fanns ett uthus och ett slakteri och på övervåningen vår lägenhet med två rum och kök. I finrummet fanns två fönster, ett åt gården och det andra med utsikt åt en den lilla ån. En dag fick mamma höra ett skrik, så hon tittade ut genom fönstret för att få se vad som stod på. I vattnet låg en liten flicka, denna flicka var fosterbarn åt en smedfamilj i stora huset och fosterpappan var väldigt sträng mot det lilla barnet. Nu sköljde han liksom flickan fram och tillbaka mellan stenarna i vattnet. Det kunde inte mamma se på tigande, varefter hon öppnade fönstret och ropade ”Så där gör man inte med ett barn” Varpå han svarade: ” Det ska frun inte bry sig om, utan sköta sitt eget dussin ungar”. Men mamma var inte sen att svara: ” Ursäkta herr Björkstedt, men ännu är det bara ett halvt!”

Anna Elisabeth ”Anna-Lisa” (1916-2011) föds under åren i Valdemarsvik. Det är Anna-Lisa som sitter på backen med den lilla katten i knät.

För att tjäna lite extra pengar tog också Augusta arbete i staden. Hon arbetade åt Gusums bruk med att sy fast hyskar och hakar på små kartor. På somrarna for hon ibland ut på landet och hjälpte bönderna med att sy, byst- och västsömmerska som hon var.

Det var inte så roligt för oss barn när mamma skulle fara bort. Vi systrar fick hjälpas åt med de sysslor som behövde göras. Värst var det att laga mat. En gång när det var min tur skulle jag göra kokt potatis och stekt fläsk. Mamma hade skrivit upp på en lapp hur man skulle göra. Allt gick ganska bra, utom såsen. Det skulle vara två msk mjöl som vispades i fläskflottet, men det blev bara en stor klump. Bäst att ha i en sked till, tänkte jag. Det blev bara värre. Med vatten och mjölk vispade jag och stekpannan blev allt fullare. Till slut börja det rinna över och ner på golvet. Då började jag bli rädd och ledsen. Just då kom pappa hem och var hungrig. Först blev jag rädd att han skulle bli ond, men han hjälpte mig att torka upp såsen och det bästa var att han sa ” Det går nog bättre nästa gång ska du se”

Till hösten 1922 flyttar familjen, som nu består av åtta personer till Munktorp, en knapp mil utanför Köping mot Västerås till. Bostaden man fick hyra var en liten stuga med tillhörande smidesverkstad. Ett rum och kök vid foten av berget norr om Sorbygården. Oscar startar företaget O.Rockström, Smidesverkstad och Vagnsmakeri och blir snabbt erkänd för sin yrkesskicklighet och arbetet i smedjan gick bra.  Utöver beställningsjobb och reparationer utövar Oscar sitt kunnande som hovslagare.

Mamma fick mer att göra. En smeddräng anställdes som skulle ha mat, tvätt och liggplats. Tre mål mat om dagen plus kaffe. Mamma var noga med att vi alla skulle få riklig och närande mat. Många gånger har jag undrat hur hon bar sig åt för att få matbitarna att räcka till. Minns att hon var ledsen många gånger.

Augusta hittade då ett nytt sätt att tjäna pengar på. Hon satte upp en lapp i affären om att hon tog emot kläder till pressning. Kunder som skolläraren , prästen, handlarn och många andra ville snart ha hjälp. Augusta var utbildad skräddare och aktiv Frälsningssoldat

Jag minns att hon använde ett gammalt strykjärn som skulle eldas med kol. Mamma pressade och sjöng. Slantarna hon fick kunde hon, förutom att köpa mat, använda till en tygbit till oss barn. Hon sydde klänningar och byxor och jag kommer ihåg att hon sa att hennes stora glädje var att få stå i fönstret och se oss barn när vi gick till söndagsskolan i de fina kläderna hon sytt till oss. Det hände också att vi just en söndag fick följa med pappa ut i socknen för att träffa någon kund som han skulle prata jobb med. Då visade han sin stolthet över oss och att han hade en så duktig fru. Men innan vi gick in till någon, kom hans rödaktiga snorfana fram, som han fuktade och gned våra ansikten med. Sedan instruerade han oss hur vi skulle bete oss när vi kom in. Niga, bocka och tacka.

Barnen börjar skolan och mormor Olga skriver:

Jag tyckte alltid att det var roligt att gå i skolan. Eftersom jag var mycket tillsammans med pojkarna blev jag kallad ”Smens grabb”. Allt var positivt i skolan. Visst kunde det hända att någon var dum, men då svarvade jag till med att ”Jag är född i Stockholm, på Söder, och alltså var en riktig ”söderböna”. Det tog det, vill jag lova. En annan gång var det flickorna som var dumma (Antagligen var de avundsjuka för att jag fick vara med grabbarna i deras lekar). Då tog jag mod till mig och sa att min pappa hade en kusin i Amerika. Det tog så bra att då ville flickorna gå armkrok med mig.

Det här med kusinen i Amerika hade Olga rätt i och det var inte bara en utan nio stycken. Oscars faster Charlotta Wilhelmina Rockström hade arbetat som piga hos sin bror (Oscars pappa) innan hon for till Amerika och Brockton, Massachusetts som 22-åring. Väl i Amerika gifte hon sig med ”shoedealer” Otto Wilhelm Friberg ”Freberg”, ursprungligen från Skällvik i Östergötland.

I mars 1927 föds det sjunde och sista av Rockströms ungar.

Rune Rockström (1927-1993)

Så kom en dag då pappa gick ut på kvällen och bara efter någon timma kom tillbaka med barnmorskan och tillhörande väska. Vi skulle få ett syskon till. Något som åtminstone vi systrar hade anat. Jag för min del önskade vist inte några fler syskon. Mamma hade nog med oss som var. Det skulle bara bli ännu mer arbete för henne… Efter en stund kom pappa ut i köket där vi övriga syskon låg huller om buller, stod där och visade ”underverket”. Jag minns att jag vände mig bort, ville inte titta på honom (för en pojke var det). Men sedan tänkte jag nog lite på att killen hade ju inte bett om att få komma till världen så vi fick väl hjälpa till så gott vi kunde…  Till råga på allt fick mamma blodpropp i benet och fick ligga till sängs i flera veckor. Barnmorskan kom varje morgon och hjälpte både mor och barn. Det skulle pumpas ur mjölk som lillkillen skulle ha under dagen och tills följande dag när hon kom åter. En morgon när barnmorskan kom så sökte hon efter mjölken som lillebror skulle ha, men den var spårlöst borta. Ingen hade sett den, men eftersom jag var boven i dramat, kunde jag inte tiga längre utan erkände att katten fått den. Då var det inte roligt att heta Olga…  (Inom parentes kan nämnas att jag själv vid min sons födelse hade samma barnmorska på lasarettet i den stad jag hamnade som gift. Då frågade jag henne om hon kom ihåg att det för många år sedan fanns en flicka som gav katten mjölken som hennes nyfödde bror skulle ha? Då talade hon om att hon många gånger dragit fram denna händelse för blivande mödrar)

Samma år som Rune föddes förändrades livet för familjen Rockström i Munktorp och skulle aldrig mer bli sig likt igen.

I vissa fall då det är många syskon i en familj händer det att någon sjukdom ger sig till känna, så också i vårt hem. David drabbades så hårt att han inte kunde vara hemma. Han var en duktig elev i skolan, bästa betyg i nästan allt. Det sades att han var ”överbegåvad”. Hans stora intresse var att teckna och måla akvareller även porträtt. En gång minns jag att han målade av vår lillasyster som blev ett exempel på hans begåvning. En tid efter det att David flyttat kom ett brev där kommunen lovade att ställa upp och bekosta hans studier på en målarskola. Sedan David for hemifrån blev stämningen tryckande. Våra föräldrar var förtvivlade över det inträffade och vi syskon saknade honom, men han skulle komma hem igen trodde vi. Det gjorde han aldrig.

Några år senare står det Sinnessjuk bakom ännu ett namn i kyrkboken. En till av pojkarna, Lennart, 17 år gammal ”Intagen på Sundby sjukhus i Strängnäs för sinnessjukdom den 24 augusti 1934. Utskriven som fri för sinnessjukdom den 28 mars 1935” Det är Lennart som sitter snett mitt över David på bilden ovan.

Nu var namnet Rockström väl inarbetat och det fodrades större utrymme för tillverkning och reparationer. I ett köpebrev daterat 5 september 1936 kan man läsa att Hugo Branting upplåter och försäljer till smidesmästaren O.F Rockström, Munktorp mig tillhöriga avstyckade fastigheten Smedslyckan 1, avstyckad från Öster Lundby 1 och 2 i Munktorps socken. Smedslyckan blev namn och fastighetsbeteckning på den 1500 kvm stora tomten mot en ersättning av 752 kronor. 1937-1938 byggs huset Smedslyckan upp. Med förråd och utedass där dörren till dasset tillverkades av en begagnad bildörr med fönsterhiss. Nertill var dörren förlängd med träpanel och trästomme.

Pappa, mamma och vi syskon (i den mån vi var hemma) installerades i det nya huset, där skillnaden från den lilla utdömda stugan var stor. Mamma fick lite lättare i hemarbetet med vatten, slask och elektrisk spis. För pappa och karlarna blev det också större utrymme i den nya smedjan.

En specialitet i tillverkningen var skogs- och timmerkälkar. Dessa såldes genom Åhlén & Holm och fanns med i deras kataloger. En timmerkälke av Värmlandsmodell kostade  263:- år 1943. En annan verksamhet var gummihjulsvagnar uppbyggda av axlar och hjul från skrotade bilar. Till hamnförvaltningen i Köping levererades 5-tons vagnar, tillverkade av lastbilschassin. En udda beställning var en ponnyvagn med hjul av tallriksfälgar från en Fiat. Köpings första brandbil blev en vacker vagn med träekerhjul. Oscar var en också en duktig hovslagare och ska ha skott 16 hästar på en dag!

Omsättningen 1925 var 4 327 kronor,  1932 låg den på 6 703 kronor. De största utgifterna är järn, stål samt hjälparlöner. Inkomsterna varierar mellan 925 till 1 650 kronor per år.

Alla trivdes så bra på det nya stället. Fin tomt, nära till samhället och ålderdomshemmet där mamma haft som vana att gå varje söndag för att läsa och sjunga för de gamla.

Efter krigsslutet 1945 förändrades mycket. Kunderna, lantbrukarna, övergick till traktordrift. Vagnar fick byggas med traktordrag istället för skalmar och parstång för hästar. Sonen Lennart som arbetade i smedjan, gick på internatkurs i svetsning och han blev nu den femte generationen av smeder. Konstsmide i form av grindar, trappräcken, trearmade ljusstakar, bakplåtstänger. När Kommunalhuset om- och tillbyggdes var det Oscar som gjorde trappräcket.

Yngste sonen Rune var en affärsman redan i unga år. Han for runt i socknen och tog upp beställningar på tidningar, leksaker, kläder och husgeråd. Men till sin mors stora lycka kom han in på en Missionsskola på Lidingö och blev missionspastor!

Mamma hade själv, efter utbildningen till skräddare, sökt in på Frälsningsarméns kadettskola för att utbildas och bli ”officer inom armén” Men så träffade hon pappa, och hon som aldrig arbetat med hushåll, matlagning och allt vad det medför fick av egen kraft och energi lära om och bli den bästa husmor en man kan önska sig. Många gånger har jag tänkt att hon med sitt sinnelag kunnat uträtta mycket bland människor med sin sång och talets gåva.

Privatpersonens Oscar Rockströms ledstjärna var helnykterhet. Ett av hans stora intressen var att delta i Föreläsningsföreningen i Kommunalhuset. Ett annat intresse var trädgårdsodling.  I ett handskrivet brev till en Stockholmstidning 1942 ger han en beskrivning av hustrun Augusta under teamat "Svensk idealmamma". Oscar lärde sig aldrig att cykla. Vid ett försök att få honom att prova detta fortskaffningsmedel fick man till svar:  - Jag har klarat mig hittills med att gå, det tänker jag fortsätta med! Oscar Rockström avled den 4 augusti 1954, hustrun Augusta ett par år senare. Sonen Lennart drev verksamheten vidare efter faders död, men efter några år lades företaget ner. Dottersonen Sune Ryding (ett av dotter Helgas barn) växte upp hos morföräldrarna i Munktorp och blev kvar där ända till 1983. Han står också med på den nedersta bilden från kyrkboken. Det är från Sunes anteckningar jag hittat mycket av materialet här i berättelsen.

De fyra döttrarna Helga, Sonja, Olga och Anna-Lisa kom att bosätta sig i Västerås och om det ska jag berätta mer en annan gång.