"Liket av en ytterligt fet äldre kvinna"

Så lyder första raden i obduktionsjournalen efter Anna (Charlotta) Ljungström från Köping. Anna var 55 år gammal när hon avled på Sundby sjukhus den 13/2 1932. Anna var dotter till min mormors mormor och halvsyster till min mormors mor.

Jag har ingen bild av Anna, men på kortet ovan ser ni mamma Charlotta samt Annas två systrar Beda (helsyster) till vänster och Augusta (halvsyster) till höger. Längst till vänster sitter Charlottas make Per Erik Lindberg och mellan makarna, deras gemensamma son Helge (halvbror till alla systrar).

Anna föddes i Köping lördagen den 12 maj 1877. Mamma Charlotta var då 22 år gammal, hennes make trädgårdsmästare Karl Johan Ljungström var 37. Tre år senare föds Annas syster Beda och ytterligare ett år senare överger pappa Karl Johan sin familj.

I Västmanlands Läns Tidning kan man den 11 februari 1882 läsa.

Efterlyst är arbetaren Karl Johan Ljungström som i november avvek från sin bostad i fd. tändsticksfabriken vid Västerås, efterlämnade hustru och barn som fallit fattigvården till last i Köpings socken, där de äga hemortsrätt.

I november 1882 kommer ett brev från Karl Johan, skickat från Stigtomta station utanför Nyköping. Kan han ha skrivit fel år Karl Johan, var det kanske hit han begav sig i november 1881 när han försvann, och så hände något..... I brevet låter det inte som att han övergett sin familj, dog han plötsligt? Vi lär nog aldrig få veta.

Jag vill be Prosten vara god att skicka mig ett arbetsbetyg för jag kom inte att begära ut något när jag reste ut att tjäna efter plats mycket efterfrågan i bland di som går här efter arbete om di har något betyg men jag kan väl tro jag får någon lägenhet förrän på våren så att jag kan få taga min familj med mig. Jag har väl kunnat få lägenhet här på hösten men det har inte varit några bra platser utan jag har dröjt med att känna någon bättre plats och så blev jag utan till sist. C J Ljungström, Trädgårdsmästare

Charlotta hamnar så på fattighuset i Köping med sina små flickor. Nåra år senare föds min mormorsmor Augusta (oäkta) och 1894 föds Helge (oäkta, men pappa är Per Erik som senare kommer att gifta sig med Charlotta).

I Köpings Tidning kan man den 8 Maj 1895 läsa:

Trots efterlysningar i tidningen förblir Karl Johan försvunnen. Många år senare förklarar så domkapitlet Charlotta som skild från sin försvunne make, och hon kan i januari 1901 gifta sig med Per Erik Lindberg.

Anna lämnar fattighuset i Köping ungefär samtidigt som halvbror Helge föds. Hon arbetar som piga i Skinnskatteberg och Västra Skedvi. 24 år gammal kommer hon till Stockholm där hon står skriven på Jungfrugatan 10 på Östermalm. 1904 är hon tillbaka i Köping och står då som sinnessjuk piga i kyrkboken. "Har under åren i Stockholm, ingenstans varit kyrktagen", skriver prästen i kyrkboken. Systrarna Beda och Augusta befinner sig också i Stockholm under dessa år och kanske var det de båda som fick hjälpa Anna att komma tillbaka till Köping.

Man måste från fattigvårdens sida ha tillkallat läkare då Anna kom tillbaka, och förmodligen betett sig underligt, för efter det att Stadsläkare Gustaf Eriksson i Köping undersökt Anna, skriver han ett intyg:

På grund av ovan meddelade upplysningar och av iakttagelser gjorda av mig den 17 och 22 mars 1904 anser jag att fd. tjänsteflickan Anna Charlotta Ljungberg från Köping vara sinnessjuk och i behov av vård på hospital.

Mamma Charlotta skriver under intyget, så gör också prästen och ordföranden i fattigvårdsstyrelsen som önskar vård av Anna Charlotta i 3:e betalningsklassen (betalningen för vården sköttes av stat och kommun).

Vad var det då man grundade sina farhågor på?

Stadsläkaren skriver i sitt utlåtande att han redan för några år sedan rådfrågat pigan Anna angående hennes sjukdomstillstånd. "Hon hotade då att taga sig av daga". Läkaren skriver vidare att modern förefaller egendomlig till lynnet och att fadern, som varit en fattig trädgårdsmästare, tidigt förlöpt hemmet. Familjeförhållandena har varit ogynnsamma, uppfostran försummad. Är konfirmerad men ständigt retlig till lynnet. Stundtals villig att arbeta men vid minsta motgång överger hon alltsammans. Man kan också läsa att Anna blivit särskilt underlig den sista tiden, vilket hon själv uppger bero på att hon fått falska förhoppningar om äktenskap. Hon har hotat sin omgivning med hugg och slag, velat skada andra och sprungit till skogs. Kastat ut maten genom dörren och åter hotat med att taga sig av daga. Tankeverksamheten verkar något trög, rösten är klar men rörelserna något häftiga, man konstaterar också att Anna haft värk i huvud och ben.

Anna får bo kvar i fattighuset i Köping i ett par år efter utredningen, men den 12 februari 1906 skrivs hon så in på Uppsala Hospital (kom att heta Ulleråkers sjukhus från 1931).

Byggnadens utformning präglades av tidens vårdideologi. De sinnessjuka skulle bort från den förvirrande omvärlden och bringas i ordning genom en regelbunden livsföring, renlighet och ordning. Ordningen återspeglas i den fysiska miljöns strikta symmetri och åtskillnader mellan olika kategorier av patienter. För att få ljusa korridorer utformades byggnaderna med en korridor med en enkel rad rum på ena sidan och rumshöjder uppemot fyra meter. Byggnadens mittdel har en utformning som kyrkobyggnad som rymmer ett kapell och under denna en festsal.

I journalen från Uppsala kan man läsa att Anna, när hon skrivs in, är 155 cm lång och väger 58,5 kg. Skallens omkrets är 55,5 cm och pulsen är 80 slag per minut. Man skriver att hon nu vårdas sängliggande på avd. IV, hon sköter sig själv men på avdelningen är patienten retlig till lynnet. Hon sitter stundtals och skakar på huvudet, plirar med ögonen och är butter och tvär i sitt sätt. Hon visar inget intresse för omgivningen och tycks vara likgiltig för sina närmaste. Hon kan sitt födelseår och födelsedag. Tror dock att det är år 1895 eller 1896. Hon vet också att platsen hon är på är Uppsala Hospital.

31/3 I allmänhet lugn och arbetsam. sista tiden pratat mycket för sig själv. Ser förargad ut, grälar ibland. Drar gärna förklädet över öronen.

9/7 Har flyttats till annan avdelning efter bråk, slog de andra patienterna men nu rätt vänlig. Bjöd sköterskan på karameller.

30/9 Mycket glad åt promenader i skogen, slår sina medpatienter och drar dem i håret. Grälar, skriker och svär. Mycket arbetsför.

(1907) Arbetar fortfarande men blir ofta upprörd, slår patienter som kommer i hennes närhet. Ofta orolig på morgonen då hon sparkar på dörrar, lugnare fram mot dan. Skärmar sig från avdelningen genom att sitta med kjolen dragen över huvudet.

(1908) Har flyttats till annan avdelning, då hon var för bråkig och opålitlig, sitter gärna med kjolen över huvudet. Blottar sig för övriga patienter. Får ökad dos medicin.

(1909) Fruktansvärt högljudd, ökar medicineringen. Vet namnet på sina medpatienter på överläkaren samt på sina sköterskor. Testas på de tio budorden, samt namnet på regenter i Norge och Sverige (går sisådär). Testas på enkel addition samt multiplikation.

- Vad ligger närmast, Norge eller Japan? Svarar Japan, men ändrar sig sedan till att det är Norge.

- Vad mäter man med en termometer? Svarar att man mäter värme.

Patienten berättar att modern är elak. En syster är hemma och en är skräddare. Mannen som hon skulle gifta sig med är hemma i stan och har trevligt. På frågan om hon varit känd för att ha varit dum, är svaret Ja! Det gick bra för henne i skolan, hon hade lätt för läsning. Strax innan hon "blev sjuk" började hon höra röster samt hade grubblerier. - Jag är nervsvag säger Anna. Hur yttrar det sig, frågar läkaren? - När jag blir rädd, och genom sorg. Vad är det för sorg, frågar läkaren? - Det är bara elaka människor, de är stygga och vill henne illa. Anna berättar att hon gärna vill gifta sig " Det är redbart". Hon säger att hennes medpatienter är sinnessjuka, själv är hon nervsvag. Flyttas till avd. V.

(1911) River sig gärna på händerna och dunkar huvudet i väggen. Våldsam, slår medpatienterna på natten, får enkelrum. Arbetar fortfarande flitigt.

I oktober 1912 flyttas Anna till nybyggda Säters hospital. Finns ingen notering om att hon någon gång under åren i Uppsala fått besök!

De svenska sinnessjukhusen uppförda under tidigt 1900-tal var ibland större än många städer. När Säters hospital öppnade 1912, med 830 vårdplatser, hade Säter 1 000 invånare.

Diagnosen hon får här är Dementia primaria - Schizofreni!

I den nya journalen återger läkaren vad som tidigare skett och vad som ligger bakom Annas vistelse på sinnessjukhus. Här står att hon hallucinerar, slår sig själv, är liknöjd och retas av sina röster. Vid ett första samtal säger Anna att det är bra här, men ej så bra som i Uppsala. Hon berättar att hon är 35 år, medger att hon är sjuk och har varit det i många år. Har hört röster i många år, vad de säger vill hon ej tala om. Nu är det bara ringningar i höger öra. - Jag lägger trasor i örat på nätterna säger hon till läkaren.

Anna vårdas på Säter på avd. 5 B. Hon sitter ofta och stickar flitigt men stampar ibland i golvet, skriker och svär samt slår sig själv.

(1914) Patienten arbetar flitigt i köket och med städning, dock lättretlig och slår även de svaga patienterna. Ytterst ful i sitt tal.

(1917) Synes gräla med sina röster, skriker och gormar och slår sig själv. Snygg och jämförelsevis proper.  Gastar ibland så att hon är alldeles våt av svett. Brukar vid sina orosutbrott alltid ha huvudet omlindat med ett förkläde.

Tillståndet beskrivs sedan som oförändrat fram till nästa flytt, nästa anhalt är Strängnäs hospital. Det finns ingen anteckning om något besök under de tio åren på Säter!

Anna är 45 år gammal när hon i november 1922 skrivs in på Strängnäs hospital.

"Hjälper till med städning, gör det gärna och ganska ordentligt. Håller liksom ordning på sköterskorna och anser sig var den som betalar dem. Slarvig i egen klädsel, snaskig. Sköter sig själv helt och hållet. God sömn, god aptit. Enkelrum med låst dörr nattetid".

Att patienterna arbetade var ett önskat tillstånd, det var inte alla som klarade av det. Många tillbringade sina dagar på låsta avdelningar, emellanåt fastspända på britsar.

(1923) "Under en orosperiod slog hon till en medpatient. Blev ledsen över händelsen och lovar att hon ska bli snällare". Vill gärna plocka på sig skräp, blir arg när man vill ta ifrån henne skräpet. Sover bra och har god aptit, närmast glupsk.

Mamma Charlotta dör i mars 1923, det finns ingen anteckning om detta i journalen. I Charlottas bouppteckning står Anna uppräknad, (här har alla barn fått efternamnet Lindberg).

(1924) Går i kyrkan, brevväxlar med en syster. Sover oroligt och uppger att det kommer karlar in i rummet! Mycket god aptit, ökar betydligt i vikt.

(1925) Blir alldeles ifrån sig och grälar om det kommer en ny sköterska utan att patienten blivit underrättad på förhand. Vid vredesutbrott skriker hon om halshuggning, sliter av sig hår, strumpor och skor. Kastar möbler. Blir dock snart lugn om man hotar med flyttning till annan avdelning.

Nu finns också systersonen David här på Strängnäs Hospital, förmodligen träffades de aldrig då män och kvinnor levde avskilda inne på sjukhusområdet.

(1928) Hjälper till i köket, går dessemellan i korridoren, grälar och skriker. Kastar ibland disken på golvet. Har varit med på båtutflykt (första gången jag läser att Anna är med på en aktivitet). Får gå med till kyrkan och till fester, uppför sig då alltid väl.

Tillvaron var ofta enformig för många av patienterna, med få tillfällen för nöjen. Patienterna var uppdelade efter kön och fick inte prata med det motsatta könet. De hölls på behörigt avstånd från varandra och sysslade med olika uppgifter. Varje söndag var det gudstjänst i områdets kyrka. Några gånger per år ordnades fester, till exempel julfest eller midsommarfest vid dansbanan om vädret tillät. Då deltog både patienter och personal med sina familjer.

(1930) Med på utflykt till Mariefred, det gick bra.

(1931) Har frigång till och från kyrkan, bra sömn och monumental aptit. Fortfarande enkelrum.

(1932) Plågas av andnöd, flyttas till avd. 14 A

Andas tungt och stötvis sista dagarna. Helst velat sitta upp i sängen. I natt låg hon vaken till kl 4 och småpratade. Blev sedan tyst. Kl 04.15 hörde nattvakten en långdragen gäspning och när han såg efter befanns patienten ha gått till mors.

När Anna dör bor syster Beda sedan många år med maken Otto i Stockholms skärgård (Skrakholmen, norr om Björkö). Halvsyster Augusta i Munktorp har fullt upp med make och sju barn varav sonen David, också han vistas på Sundby sjukhus och sonen Lennart kommer komma efter några år senare. Halvbror Helge bor med fru Lydia och dotter Karin i Köping. Jag tror att Anna begravdes här på Sundby kyrkogård.

Att hamna på hospital kunde innebära att patienten stannade där livet ut. Det fanns patienter som ”glömdes bort” av sina anhöriga. När han eller hon dog fanns ingen anhörig som ordnade begravningen. Redan 1922 begravdes den första patienten på sjukhusets begravningsplats. Fram till 1961 begravdes där drygt 500 personer, de allra flesta patienter men även några ur personalen. Många av patienterna ligger i omärkta gravar, bortglömda av släkt och vänner. Det gäller dock inte alla. 1957 skrev en man från USA till sjukhusets trädgårdsmästare. Han ville få växter planterade på sin dotters grav och undrade om det överhuvudtaget skulle vara möjligt och vad detta skulle kosta. Trädgårdsmästaren lovade plantera växter på graven. Helt gratis dessutom.

Fredagen den 17 augusti 1934 är första gången omgivningen märker en förändring i Lennarts sinnestillstånd. Lennart ska senare på hösten fylla 18 år och har varit nervös sedan ett par år tillbaka kan man läsa i den 26 sidor långa journalen. Lennart pratar i ett om idrottens alla rekord, han kan namnen på de bästa löparna, deras tider. Ska prompt tävla själv. Kan inte vara still en enda minut och springer hela tiden i väg, hans omgivning törs ej släppa honom ur sikte. Lennart sover inte, inte ens med sömnmedel och han vägrar praktiskt taget att äta. De förtvivlade föräldrarna Oskar och Augusta får återigen söka hjälp. En 23 augusti skriver skolläkare Ahrnfeldt i Köping en vårdattest.

En broder till den sjuke vårdas för närvarande å Strängnäs Hospital. En halvsyster till den sjukes moder vårdad å hospital i många år men är numera död. Föräldrarna ej besläktade. Barnaåren utan anmärkning. Gick i skolan och skötte sig bra. Blev ofta ivrig och stammade när han skulle redogöra för något. Ej missbrukat alkohol eller andra gifter. Ivrig löpare och har alldeles gått upp i denna idrottsgren alltsedan i våras. Häftig till humöret men alltid snäll. Ingen sexuell abnormitet. Kommit ihop sig med några kamrater och blivit lovad smörj, som han de sista dagarna varit väldigt orolig för. Ej tidigare lidit av sinnessjukdom.

Vårdattestens status per den 23 augusti.

Näringstillstånd utan anmärkning. Talar så ivrigt och utan något uppehåll att han delvis stammar. Hyfsat uppträdande, livliga rörelser. Talar oavbrutet, delvis osammanhängande, exalterad. Fullständigt uppmärksam, lovar att följa givna föreskrifter men glömmer dem efter en stund. Uppfattningsförmåga utan anmärkning, fullt orienterad, gott minne. Snabb i tankegången, omdömet delvis grumlat. Saknar sjukdomsinsikt, kan ej förstå att man tror honom vara sjuk. På grund av sitt oroliga uppträdande är det omöjligt att vårda den sjuke i hemmet. Om han icke inom kort kommer under vård och kan dämpas, torde fara förefinnas för att han ska skada sig själv eller andra.

För andra gången får nu föräldrarna se en son bli hämtad ifrån det lilla huset i Munktorp. Kvar hemma finns nu Sonja 21, Anna-Lisa 14 och Rune 7 år. (Sonja flyttar till Västerås senare under hösten).

Intages å Sundby sjukhus den 24/8 1934

"Var vid intagningen upprymd. Pratar om allehanda saker och ting. är någorlunda orienterad till tid och rum. Ord. 0,5 medinal till natten, vilket ej gjorde åsyftad verkan varför senare ytterligare ges 1 gm. trional".

25/8 Sömn under natten 8 timmar. Springer omkring på salen, vill ej hålla sig i säng. Pratar, sjunger och har alla möjliga trick för sig.

27/8 Man av närmast leptosam kroppsbyggnad. Ansiktet tämligen smalt, näsan rak, iris blå, hår cendré. Längd 171 cm. Vikt 55 kg. Huvudmått 56. Urinen klar, ljus och sur.

Samtal med överläkare Norrbin: Patienten kommer vårdslöst gående in i samtalsrummet, rusar med det samma fram och hälsar på samtliga närvarande allt under det att han i högljudd och sluddrande ton pratar en massa utan redigt innehåll. Svär vartannat eller var tredje ord. Upprymd, exalterad med idéflykt. Pratar mest om idrottsmän, rekord och dylikt. Säger att han själv är en själv är en stor idrottsman, speciellt löpare och presenterar sig vid samtalets början . Rockström, löpare! "Känner ni Erik Ny? Den store löparen. Jag känner honom. Han gick i samma skola som jag. Här är en jäkligt skicklig löpare, det är fan så sant. Jävlar, nu är landskampen i Oslo, fan va svenskarna vinner! Jag skulle vara med där" Säger plötsligt:  - Vem är du och vänder sig mot överläkaren, rycker tag i dennes käpp utropandes - Det där är min käpp! Då denne säger åt honom att han ska vara lite mer artig i sitt uppträdande, säger patienten - Ursäkta mig, men fortsätter efter en stund på sitt gamla sätt. Pratar i ett, går från det ena ämnet till det andra men håller sig kring idrotten. Man kan med svårighet få honom att svara på frågor om sin sjukdom. Han vet mycket väl att han är på Sundby sjukhus, som är för sinnessjuka men anser ej att han nu är sinnessjuk, han blev botad av den medicin han fick vid ankomsten hit. Säger att han har varit nervös i två års tid. Han har kunnat vara nedstämd och grubblande en vecka och sedan bra en annan. Orsaken var att han ej tyckte om sitt arbete i faders smedja! På nätterna har han ibland tyckt sig höra faderns röst, som sagt åt honom att göra någonting i smedjan. (Fadern som ligger i samma rum, har dock inte sagt någonting, har ej haft några påverkningar).

Sorby i Munktorp, dit familjen hade flyttat 1922 var en liten stuga med tillhörande smidesverkstad. Stugan innehöll ett rum och kök, men på somrarna kunde vi nyttja ett extrarum som vi kallade "kallrummet". Detta rum gick nämligen inte att elda i. Vi systrar längtade alltid till sommaren då vi kunde använda detta rum, skriver min mormor Olga (Lennarts storasyster) i berättelsen om sin uppväxt.  

28/8 Senare inkommen levnadsberättelse meddelar följande: Den sjuke har uppfostrats i föräldrahemmet och varit tidigt utvecklad, samt gått igenom alla klasser i folkskolan och småskolan med goda betyg. Är konfirmerad vid vanlig ålder. Hela tiden visat sig hava mycket god fattningsförmåga. Varit mycket ivrig sportsman.

Sömn fem timmar under natten. På dagen synnerligen orolig och störande, springer omkring på salen, språkar, sjunger och fäktar med armarna. Flyttas till avd. fem och ordineras långbad.

2/9 Badet har verkat lugnande enligt hans eget omdöme. Tycker att han känner sig mycket bättre. Lyssnar intresserat på referat från landskampen på radio. Pratar och svär en hel del. Skämtar med personalen och skriver virriga brev.

5/9 Visar sig vara mycket insatt i politiska förhållanden. Räknar med fart upp en hel massa av statsråden, känner till massor av tidningar och deras politiska inställning. Kommer med drastiska uttalanden såsom - Sven å Dagbladet är en borgarbracka, den vill jag inte spotta på ens! På skämt säger han att lokaltidningen här är Hospitalisternas Dagblad. Pratar om sin bror David som fått vara på dårhuset i åtta år, utan att verka berörd. Skriker åt en medpatient, som han känner igen från hemtrakten - Den där är ju långt ifrån klok, han har en syster som är lika galen!

Mamma Augusta skickar i mitten av september ett brev till överläkaren vid Sundby.

Vill härmed fråga, hur det står till med vår son Lennart Rockström, är han lika orolig ännu? Får han sova något bättre ännu? Tycks han ha reda på sig, är han elak och besvärlig? Jag tror att han längtar hem och blev sämre sedan han kom hit, men vi kunde ju ej ha honom hemma. Snälla doktorn säg mig något till tröst, jag är bedrövad tänk mina två duktiga pojkar här. Hur är det med David? Vänligen Augusta Rockström , adress O Rockström, Sorby. Var väldigt snällt att han fick stanna sådär meddetsamma.

17/9 Grälar och hotar, hör röster och ropar - Håll käften bonddjävul! Skriker och svär, hotar att slå sönder inredningen. Synnerligen störande. Får sedativa och hypnotica utan verkan. Ordinerad bad, åtta timmar dagligen.

Likadant hela oktober, kastar sig ibland i golvet varför skyddsbälte måste användas. Kastat omkring sängkläderna, varit mycket störande. Blivit slagen av en medpatient. Har långbad och skyddsbälte alltjämt.

11/11 Talar ofta om att han längtar hem, får börja vara uppe längre stunder på dagen. Först tre timmar, sedan sex timmar. Väver band.

18/11 Besök av fadern. Var glad däröver och samtalade livligt med honom. Pappa Oskar har nu två söner att besöka här på sinnessjukhuset...

25/11 Löfte att besöka kyrkan, lugn och skötsam, sköter sig i allt. Ordineras tablett Neuroli comp.

3/12 Orolig under kvällsvakten. Gråter, svär och slår i väggen. Tror att personalen pratar om och gör spe av honom, att man underrättat hemmet om att han blivit sämre.

4/12 Samtal med överläkare Norrbin: Kommer villigt till samtalet. Är visserligen något virrig och ivrig och har svårt att hålla fast vid ämnet och kan ej lång stund höra på vad samtalsledaren har att säga, men i stort sett verkar patienten tillgänglig och kan ganska bra redogöra för sitt tillstånd. Är fullt orienterad till tid och rum. Har lite svårt att redogöra för hur han behandlades första tiden han var sjuk därhemma. Säger att han fick medicin av doktor Ranström och att man sedan förde honom till Uppsala till professor Jacobowsky och att han önskade bli intagen på sinnessjukhuset därstädes, men att professorn hade sagt att patienten hörde till Sundby sjukhus. Patienten är fullt medveten om att han har varit sinnessjuk och att han är det fortfarande.

"Jag har varit mer eller mindre sinnessjuk ända sedan tre år tillbaka. Jag var inte riktigt normal när jag gick i de sista klasserna i skolan. Vid 7-8 års ålder var jag som andra barn och när jag gick och läste vid 14 års ålder var jag ännu frisk, men sedan började det. Jag fick arbete hos min far i smedjan och där blev jag misstänksam mot folk som kom och gick. Jag var folkskygg och rädd för stryk. Jag har velat undvika folk för resonemang. När det har varit bra har allt varit lättare och det har varit roligt att vara tillsammans med andra människor. När det har blivit sämre har jag undvikit människor och gått för mig själv. Har grubblat över allt möjligt, att pappa har haft det dåligt och över varför andra människor har talat om mig. Ty jag har bestämt hört hur de skvallrat. De har sagt att jag var dum. Det var min räddning att jag kom hit till sjukhuset! Ju längre jag stannar, desto bättre kommer jag att bli".

På frågan om han har hört röster svarar han att han nog hört röster, det är något som kommer inifrån. Kommer ihåg att det i mitten av augusti blev allt sämre. - Jag slog morsan, gapade och skrek. Sjukdomen trängde sig på, jag var nog farlig för min mor. Patienten säger sig ej vara fullt bra ännu. - Jag är rädd att komma hem för tidigt.

11/12 De sista dagarna lugnare och på bättre humör. Vill gärna hjälpa till med lite av varje. Får börja arbeta utomhus halva dagen. Flyttas till avd. 1.

Under januari 1935 arbetar Lennart utomhus hela dagarna och har nu också frigång ett par timmar per dag. Enligt överläkare Norrbin verkar Lennart nu öppen och ärlig och talar villigt om vad man frågar honom om. Har mycket god sjukdomsinsikt. Förstår att han har varit ordentligt sinnessjuk och att vård var nödvändig och nyttig för honom. Vill ej heller bli utskriven för tidigt utan anser att det är bäst att han får vila upp sig ordentligt innan han lämnar sjukhuset. Säger att han i flera år har tyckt sig vara lite sjuk till sinnet. Vissa tider har han känt sig olustig och har ej velat gå ut bland människor. Han har ej direkt varit rädd för dem men han har i alla fall ej tyckt om att vara tillsammans med andra utan har helst velat vara för sig själv. Sov då dåligt och låg och funderade på nätterna och tyckte sig då ibland höra röster. De sade ej några obehagliga saker. Säger att det sedan han var 16 år gammal ha varit sex perioder då han har känt sig så där nedstämd att han ej har velat vara bland människor. Efteråt har det blivit bättre igen och då har han känt sig dum som har gått och funderat och känt sig ängslig. Säger att han en gång har slagit till sin moder på ena armen, men anger inte något skäl till att han gjorde det. Sedan han kom till sjukhuset har han aldrig hört några röster mer, än då han varit riktigt omtöcknad.

Den 16 januari 1935 skickar Lennart ett brev till Herr Harald Ernestam, Wallins Speceriaffär i Köping.

12/2 Vid god sinnesjämvikt. Lugn, foglig, snäll och ordnad. Går dagligen till utearbete. Har ej missbrukat frigången.

24/2 Försöksutskriven till hemmet.

Den 17 mars skickat Lennart ett brev från hemmet i Munktorp till överläkaren på Sundby sjukhus.

Skulle nu skriva och tala om att jag lyckligt och väl är hemkommen. Jag mår bra, har hållit på och arbetat lite smått ända sedan jag kom hem och det ser ut att gå bra. Jag känner mig nu frisk och tror också att det håller i fortsättningen Högaktningsfullt Lennart Roxström

Utskriven den 28 mars 1935!

Om Lennarts tid som intagen för sinnessjukdom nämner min mormor Olga (Lennarts syster) ingenting i sin berättelse och jag tror inte heller att övriga, nu levande släktingar kände till den perioden i Lennarts liv.

Det var först när jag såg notisen i kyrkboken om att det fanns ytterligare en sinnessjuk i familjen som jag började leta i arkiven.

Oskar och Augusta kan några år senare flytta in i sitt nya fina hus, Smedslyckan med tillhörande verkstad/smedja.

Varken Lennart eller lillebror Rune hade någon lust att gå i pappa Oskars fotspår. Rune kom in på handelsskola i Katrineholm, och sedan på Missionsskola på Lidingö. Lennart bodde kvar i Munktorp och hjälpte Oskar med bokföringen. När sedan Oskar fick dåligt hjärta och diabetes fick Lennart ta över mycket av smedjans skötsel.

I Oskar och Augustas testamente är Lennart speciellt omnämnd.

Lennart drev verksamheten vidare efter föräldrarnas död, men efter några år lades företaget ner. Lennart flyttade till Fellingsbro och arbetade under en tid på Oppboga Bruk, därefter gick flytten till Storå och arbete i Stråssa. De sista åren bodde Lennart i Köping.

Lennart gifte sig aldrig, men han var väldigt släktkär och tillbringade mycket tid tillsammans med sina syskon och deras familjer.

Min farfar Einar arbetade under några år på 40-talet som maskiningenjör på Sundby sjukhus, då var Lennart sedan länge utskriven.

Inte långt efter det att Einar anställdes byggde man om en av sjuksalarna på Sundby, föreståndarinnan hade vänt sig till ingenjör Einar då hon tyckt att det var så kallt inomhus. Einar svarade då att om man jämför en full sal av människor med en ladugård full av kor, där alla avger värme, så blir det varmare genom den så kallade "Koeffekten". En skötare överhörde delar av samtalet och viskade i föreståndarens öra - Är han ny (intagen) här?  

Lennart var mycket bilintresserad och när min moster Anita i början av 60-talet kom hem från Amerika (efter att ha bott och arbetat där under ett par år), var det Lennart som körde ner till Göteborg och hämtade henne tillsammans med Olga, min mamma Ulla samt morbror Arne. Lennart vågade inte köra Saaben ända in i stan, utan man sov en natt på Frälsningsarméns hotell och tog spårvagn sista biten.  

Lennart dog ett drygt år efter sin storebror David, han efterlämnade en rejäl slant som syskonen fick dela på, tillika lösöret nedan!

Lennart vilar också han tryggt i graven i Munktorp, sportintresset fanns kvar livet ut. Lennart besökte Olympiska sommarspelen i Helsingfors sommaren 1952 och på en semesterresa till Italien sökte han upp Gunnar Nordahl.

Att min mormor Olga hade en bror som bott och tillbringat större delen av sitt liv på sinnessjukhus visste jag, men vem var han och varför hamnade han där? Det visade sig när jag började leta i arkiven att han inte heller var den enda på denna sida släkten som varit intagen för sinnessjukdom. Tre nära släktingar har vårdats på Strängnäs hospital, eller Sundby sjukhus som det senare kom att heta. David var där i många år, samtidigt som både Lennart och Anna.

Att jag skriver denna berättelse är inte på något sätt för att hänga ut David, hans bror Lennart eller pojkarnas halvmoster Anna Charlotta. Dessa händelser skedde i en svunnen tid, idag hade nog behandlingen sett annorlunda ut. Det är nu i höst exakt 100 år sedan Anna Charlotta kom hit till Strängnäs hospital. David kommer hit fem år senare och Lennart vistas här en kort period i mitten av 30-talet. Jag ser det som en möjlighet att få berätta dessa personer historia då många av oss i släkten har funderat över framför allt David genom åren. David, som var den bror som blev hämtad av män i vita rockar en tid efter det att han "börjat gå runt i stugorna och predika Guds ord". David, som var så duktig på att teckna och måla och som varit en helt vanlig son och bror fram till dess att han var 16 år gammal.

Sommaren 1926 tillbringar David på en frireligiös ungdomskurs. Vid hemkomsten till Munktorp är han tungsint, folkskygg och grubblande. Han börjar under hösten en kurs i ritning och målning men slutar snart då han ej anser sig ha några talanger. I mars 1927 börjar han uppträda våldsamt hemma. Han har ett rasande humör och uppger för omgivningen att hela mänskligheten är på väg åt fel håll. Föräldrarna, Oskar och Augusta söker hjälp under den sista veckan i mars och får en kallelse till Strömsholm där doktor Nils Fredrik Netzel undersöker sonen. I det intyg familjen får med sig hem efter undersökningen står att läsa att David (Ferdinand) Rockström är i trängande behov av hospital! Redan nästa dag skickar fattigvårdsstyrelsens ordförande i Munktorp, Anders Eriksson, in kompletterande handlingar till Kungliga Direktionen för Strängnäs hospital där man anhåller om vård i 3:e betalningsklassen (betalningen för vården sköttes av stat och kommun).

För att vara på den säkra sidan skickar man också ett brev till Direktionen för Västerås lasarett.

Munktorps fattigvårdsstyrelse anhåller härmed vördsamt att i händelse ej plats finnes på Strängnäs Hospital för sinnessjuke ynglingen David Ferdinand Rockström, för vilken vård enligt medföljande handlingar därstädes sökes, om plats kunde beredas på eder sinnessjukesavdelning i Västerås. Som handlingarna styrker så är ynglingen (läkarundersökt), i mycket trängande behov av vård. Munktorp den 27 Mars 1927

Onsdagen den 6 april 1927 skrivs David in på Strängnäs Hospital, han är nu 17 år gammal och han kommer aldrig att komma hem igen!

Jag har fått stor hjälp av Region Sörmland som i sina arkiv har letat fram journaler från den här tiden. Sekretessen är hävd, och Davids journal består av 90 kopieringsbara sidor. Här kan man via läkarens anteckningar följa patientens liv. Här finns kopior av de brev som föräldrarna skickat, likt avskrift av de brev som David själv skickade hem till familjen. Jag har skrivit ner en del utifrån de anteckningar som gjordes från det att David kom hit till Strängnäs 1927 och fram till dess att han dog på samma ställe 1978.

Intogs å Strängnäs Hospital den 6/4 1927 å övervakningsavdelning för jämförelsevis lugna.

Ansiktsuttrycket retligt, blicken stickande. Sinnesstämningen retlig. Han uppträder bråkigt. Uppmärksamhet, uppfattning och minne goda. Tankeverksamheten oredig. Sinnes- eller tankevillkor ha ej kunnat påvisas.

6/4 Följde villigt med in på avdelningen, ville ej kläda av sig. Sade att han ej var sjuk. Vägrade först att bada, men sa sedan att det var skönt med ett bad . Ligger tyst och stilla i sängen. Svarar ordentligt på tilltal. Tycker att han känner sig lugnare.

Långbad var en vanlig behandling under början av 1900-talet. Patienten fick ligga i 35-gradigt vatten i allt från två till elva timmar. Där fick de även äta sina måltider. Långbadet var också ett tvångsmedel. Oroliga patienter tvingades ner i vattnet mot sin vilja och ett tungt täcke gjorde det omöjligt att resa sig.

7/4 God sömn i natt. Lugn och stillsam. Sköter sig själv. God matlust.

8/4 God sömn i natt, snäll och foglig. Kan ej förklara varför han kommit hit. "Som ni förstår är jag klok".

Längd 171 cm. Vikt 58,5 kg. Temp 37,4. Ordinär kroppsbyggnad. Huvudmått 58,5. Hårfärg svart. Iris gråblå. Hjärta av normal storlek, toner rena. Å höger lungspets förlängt skärpt expirium. Inga säkra biljud. Buk mjuk och oöm. Urinen fri från socker och albumin. Vänster pupill något större än höger. Pupillerna reagera livligt. Tendens till hyperidrosis.

Patienten kommer fogligt in till samtal, ser en smula osäker och villrådig ut. Undviker att se på de närvarande, tittar i taket eller i väggen framför sig. Vägrar till en början envist att lämna några upplysningar om sig. "Det är inte gott att tala om det här precis" "Kan ju inte svara på alla frågor när som helst" "Det vore bäst att jag finge lugna ner mig lite först" osv. patienten förnekar att ha sysslat med religiöst grubbel, mumlar för sig själv "De säga religion för att skylla på". Blir så småningom lite mer meddelsam. Medger att han har haft dåligt humör den sista tiden och uppger som orsak att han "ej kunnat sköta sig bland folk". Vill ej närmare förklara vad han åsyftar härmed. Säger att han sista dagarna vistats å ålderdomshemmet. Kommer ej riktigt ihåg hur det gick till att han kom dit. På frågan om det blev något uppträdande börjar han på en sats men hejdar sig "Nej, jag kan inte tala om..." Hårdare ansatt säger han "Nej, det var det att jag ej fick min vilja fram". Vad det var han ville kan han ej reda ut, men mumlar något om att han blev arg och att det ej skadar att tillrättavisa folk när de är dumma. "När man är bland dumma bönder förstår ni väl hur det är" Tiger envist på vidare frågor härom. Bejakar att han har haft fallenhet för teckning och att det skulle vara skojigt att vara konstnär. Han förnekar att han skulle ha börjat tvivla på sin förmåga (målarkursen) "- Jag är säker på mig själv". På frågan om han har blivit pinad av någon, svarar han att de trott honom om att vara enfaldig. Det har han märkt. Vill ej svara på mer utfrågningar härom "Jag ska tala om det när jag fått lugna mig litet" .

På frågan om han är ledsen över att ha kommit hit svarade David undvikande. "Ja, om det vore någon nytta med det, men det är det inte. Jag blir bara mer nervös". Tycker att de bar sig dumt åt där hemma när doktorn skulle undersöka honom, de stod och viskade mellan sig att han var besynnerlig och sade sedan att han skulle få komma ut ett slag och åka bil. Blev mycket rädd när de tog honom, han tänkte då att "Nu är det slut med mig" Han var också rädd för de sjuka när han kom hit.

"Det är en kall vinterdag, 20 januari 1922, när de första patienterna anländer med färjan vid bryggan på Tosterön, en bit utanför Strängnäs. Idag ska 20 män flytta in på det nybyggda mentalsjukhuset Strängnäs hospital. Imorgon kommer 16 kvinnor. De lider alla av någon form av psykisk ohälsa, eller sinnessjukdom som det hette då. Här på ett av Sveriges modernaste mentalsjukhus finns plats för minst 800 patienter".

Strängnäs hospital byggdes i en tid då psykvården expanderade kraftigt i Sverige. Under 1800-talet förändrades tankegångarna kring psykvården. När Strängnäs hospital byggdes var tanken att patienter skulle få vård, i stället för att bara gömmas undan som tidigare. De dåvarande behandlingarna räckte inte långt och kritiken växte mot bristen på resultat. I början av 1900-talet hade begreppet "hospital" fått en negativ klang och psykisk sjukdom var stigmatiserande. 1931 ändras därför ordet hospital till sinnessjukhus, Strängnäs hospital bytte namn till Sundby sjukhus. De neutrala namnen skulle ge psykvården en ny identitet som avspeglade en modern och professionell verksamhet. Att "skrivas in på sjukhus" skulle uppfattas som mindre dramatiskt än "att läggas in på hospitalet". Sörmlands Museum

De förtvivlade föräldrarna hemma i Munktorp skriver en vecka efter det att David blivit hämtad, ett brev till överläkaren på Strängnäs hospital "Ville härmed be Doktorn vara god meddela oss huru det förhåller sig med och kan ställa sig i framtiden med gossen David Rockström från Munktorp som blev intagen den 6/4 1927. Högaktningsfullt O Rockström"

Läkaren skickar svar, ett svar han också noterar på brevet som kommer att sparas i journalen. "Hittills ganska lugn och beskedlig. Vårdas å lugn avdelning. Det är ännu för tidigt att yttra sig om framtiden d 19.4.27"

24/4 Sade idag sedan han blivit kroppsligen undersökt "Doktorn vill nog döda mig, han gick ju fint tillväga". Åter på kvällen, åt ej sin grötportion, påstår att den är förgiftad "Alla som ätit av den somnar ju". Hoppar i sängen, vrålar och svär, säger sig skola rymma härifrån om han inte snart blir utskriven. Håller i sköterskan och hotar henne till livet.

25/4 Äter ej frukost eller middag "Det är gift i maten, ni vill döda mig". Påstår även att personalen har tankar, säger sig undra om läkaren också vill döda honom. Flyttas till avd. III B!

1/5 Efter flyttningen somliga dagar orolig, Springer uppe, hör röster, försöker ta nycklarna från sjuksköterskan. Han vill ut "Jag är frisk men läkaren och personalen är ej riktigt kloka"

Fattigvårdsnämnden skriver och hör sig för om Davids sjukdom anses bliva långvarig och varaktig. Överläkaren svarar att han ännu ej kan uttala sig om detta.

17/6 Säger sig längta hem väldigt mycket, skriver ett brev till föräldrarna Oskar och Augusta.

Det finns ingen kopia av det första brev som David skrev, men väl nästa som David skickar hem i augusti. David har då enligt läkaren och journalen varit lugn, stillsam och foglig. David skriver i sitt brev att han så önskar att han vore hemma igen, han skriver om sina syskon och undrar hur det går för pappa Oskar i smedjan.

Jaså, Lennart har gallrat rovor och fått 10 kronor, förstås av di där snåla sugarna. Lillan (Anna-Lisa) är väl ute med parveln (Rune). Olga och Helga borta förstår jag och tjänar några ören. Sonja hemma hos mamma och hjälper till i hemmet. Om jag ändå vore hemma igen skulle jag hugga i med friska tag igen.

David skriver ytterligare ett brev en månad senare. Han tackar för alla godsaker och hoppas att mamma Augusta ska skicka en skolåda igen, om hon har råd. David verkar ha fått uppmaning att han ska pigga upp sig lite, och skriver att det var nog bra att han fick komma till Strängnäs. Syskonen kommer också på tal "Idag är det lördag, Anna-Lisa och Lennart är väl hemma idag".

I journalen kan man läsa att David under hösten blir mer och mer orolig, han är tyst och bunden och säger själv att "det är något fel i huvudet på mig". Han är hotfull mot sköterskorna och säger "Jag ska slå ihjäl er, jag ska vrida er arm som en disktrasa". Flyttas till avd. IV B.

Mamma Augusta skickar ett brev till doktor Lauritzén i Strängnäs. "Vi undrar om hans sjukdom kan bero på att jag har en halvsyster sinnessjuk. Vi har samma mor men ej samma far. Hon vårdas på Strängnäs, heter Anna Ljungström från Köping och hur står det till med henne?. Månne Davids sjukdom är av samma slag?" Läkaren skriver ett kort svar  "Oförändrat tillstånd (David). Ärftliga förhållanden anses spela huvudrollen för denna sjukdom! Anna Ljungström oförändrad".

I oktober skriver pappa Oskar.

Vill härmed be herr Doktorn vara god meddela oss hur det står till med David Rockström, vi har på senare tid fått ett par rediga och präktiga brev från honom. Kan han vara något bättre och intresserad av allmänna saker och ting? Högaktningsfullt O F Rockström

Svar: David Rockström är lugn och foglig men tycks alltjämt vara besvärad av en inre oro. Han är ganska sluten och inbunden, han får vistas uppe halva dagen och hjälper då till med handräckningsarbete på avdelningen.

I november skriver David till familjen i Munktorp. "Nu är det inte för tidigt jag hör av mig. Sjuksystern var vänlig att påminna mig i kväll. Skulle tala om att jag mår bra" (Detta är det sista brevet som finns i journalen).

Läkaren skriver efter detta alltmer sällan i journalen. Dagarna rullar på, den ena dagen är den andra lik. När David har varit på Strängnäs sjukhus i åtta månader skriver Oskar och Augusta ytterligare ett brev, undertecknat "De tacksamma föräldrarna". Man vill så gärna att David ska blir frisk och griper efter varje halmstrå. - Tror herr Doktorn att David behöver stanna länge än? Svar: Eder sons tillstånd har den senaste veckan försämrats, i det att han har fått anfall av oro. Uppträtt mycket hotfullt mot personalen. Har måst flytta till annan avdelning!

Föräldrarna skickar flera brev under åren 1928-1929. Man undrar hur det är med sin käre son, om paketen kommit fram? Man har inte fått något brev från David på länge, men han verkade pigg när hans syster besökte honom. Svar: Ingen förbättring.

I maj 1929 kommer pappa Oskar på besök, David blir mycket glad har man skrivit i journalen. Annars orolig, springer omkring, svär och skriker. På sensommaren kommer två av systrarna, David är helt ointresserad skriver man efter det besöket. Frisedel från värnplikten, samt pension.

(1930) Skriker, svär och bråkar, får ofta medicin för dålig sömn.

(1931)  Ständigt orolig och bråkig, ordineras ofta narcotica.

I mitten av januari 1931 fyller pappa Oskar 50 år och Davids syster Olga (min mormor) skickar ett par veckor innan födelsedagen ett brev till överläkaren på Strängnäs hospital.

Bästa herr överläkare! Jag är syster till patienten David Rockström från Munktorp, förlåt mig om jag kanske kommer med för stora fodringar. Saken är den att Davids far fyller 50 år lördagen den 17 januari och nu undrar jag om överläkaren vill vara vänlig be någon av föreståndarna på Davids avdelning att hjälpa honom få ihop ett telegram eller någon annan påminnelse, helst skrivet av honom själv. Jag vet att han kan det, om han inte har blivit mycket sämre nu. Alla gånger jag varit och hälsat på David har jag haft honom att skriva några rader hem. Och jag tror att det kommer att bli en av de värdefullaste presenterna pappa kommer att få. Vänligen Olga Rockström

Svar: Eder önskan har ej kunnat uppfyllas då patienten ej kan förmås att skriva annat än några otydliga bokstäver 14/1 -31

(1932) Snaskig och vårdslös, sölar ned sina kläder, spottar omkring sig. Förefaller likgiltig för allting, ingen arbetslust. Tvär bortkommen och otillgänglig. God söm och matlust. Besök av en syster, slö och ointresserad. Talade och svarade ej.

Föräldrarna fortsätter att skicka sina brev, men det blir inte lika ofta nu. Man får ju inga svar och ingen direkt respons. På våren 1934 har David varit inlåst i sju år. Pappa Oskar skriver. "Vi ville härmed göra oss underrättade om vår son David Rockström, det är nu länge sedan vi var till honom. Hur står det till med honom nu, är han lugn och snäll?. Vill han inte intressera sig för något slags arbete?. Nu bifogar jag en slant som skall bli till kaffe åt honom och lite godsaker. Tacksam för svar. Smed O. Rockström, Munktorp"

Hemma i Munktorp har Oskar och Augusta mer att bekymra sig för. Sonen Lennart har sommaren 1934 börjat visa tendenser till sinnessjukdom! (Se separat berättelse om Lennart). Lennart tillfrisknar tack och lov och kommer senare att vara en viktig i David liv (även om David själv kanske inte är medveten om det).

(1938) Då och då vaken en hel natt, tidvis stark oro och agitation då han ofredar medpatienter. Är snaskig och otillgänglig. Ligger till sängs, är mycket orolig, pratar mycket för sig själv men är ej störande. Inga intressen. Osnygg under månaden, tre gånger av första graden. Besök av sina föräldrar, tog ingen som helst notis om dem. Talade och svarade ej, sprang omkring och höll sig ej stilla.

Patienternas förmåga att sköta sin hygien övervakades genom så kallade ”snygghetslistor”. Med ”osnygga” patienter menades patienter med problem i relation till avföring eller urin. Det fanns olika klassificeringar beroende på om patienten var inkontinent (osnygg av första och andra graden beroende på om det var avföring eller urin patienten hade problem med), tenderade att smeta med avföring (osnygg av tredje graden) eller ägnade sig åt koprophagi – det vill säga att äta sin egen avföring (osnygg av fjärde graden). Tidpunkter för att gå på toaletten reglerades för osnygga patienter, detta kallades då passning. Patienten sattes sonika på toaletten var tredje timme för att motverka sin osnygghet. Fungerade inte passning kunde lavemang ges.

(1939) Osnygg av första graden, Snaskig och oredig. Ofta störande, måste passas. Måste skötas helt. Impulsiva utbrott, hallucinerar för syn och hörsel.

(1940) Besök av sin bror, kände ej igen honom. Intresselös. Sängläge då han ansättes av sina röster. Slår vem som kommer i hans väg. Pratar för sig själv.

(1941) Besök av en bror, visade inga tecken på igenkännande. Talade ej. Besök av en manlig bekant, visade inget intresse. Besök av föräldrarna, patienten som vanligt slö och likgiltig. Gick ej att föra något samtal med honom.

(1942) Har fått fem el-behandlingar, ingen effekt.

David är 33 år gammal när han vid fem tillfällen under november 1942 behandlas med elchocker! I journalen kan man läsa hur man gick tillväga och för Davids del kan man efter "behandlingen" ej märka någon förändring.  -Elchocksbehandlingen var läskigast, säger en av sjuksköterskorna som arbetat på Sundby sjukhus Här kan ni höra sjuksköterskan Harry berätta (Strängnäs hospital bytte 1931 namn till Sundby sjukhus

(1943) Psykiska tillståndet oförändrat. besök av en broder, reagerade icke märkbart för besöket. Ständigt till sängs.

(1944) Besök av föräldrarna, kände igen dem men tog emot godsakerna de hade med sig. Var för övrigt ej intresserad av besöket, talade inte.

David får besök av sin bror Lennart ett par tre gånger per år, han reagerar inte på besöket men känner igen honom. Man kan läsa att David hallucinerar, springer omkring. River ner de övriga patienternas tillhörigheter, kastar blomkrukor. Är tidvis osnygg. Slår till dem som kommer i hans närhet.  Måste vissa tider påsättas sängbälte då han springer upp och omkring. Samlar ihop alla dukar och äter upp krukväxterna.

(1950) Besök av en syster samt föräldrarna, visar inget intresse. Besväras av röster, medicinering ökas. Rusar ibland upp och verkar leta efter något.

I juni 1954 kommer Oskar och Augusta på besök, det är sista gången Oskar och David träffas. Den 11 augusti får David av personalen veta att pappan hastigt dött, reagerade ej på minsta vis för detta.  I november kommer David självmant till ett samtal med överläkare Segnestam. David tittar i golvet men på frågan hur det står till svarar han - Bra! När man undrar var han befinner sig får man till svar "Det går inte att bry sig om det". På frågan om åldern, genmäler han till överläkaren "Hur gammal är ni själv?". David får veta att överläkaren är ett år yngre än han själv och säger då " Det kan ni inte klara ut". Slår till sina medpatienter på väg till rummet sedan.

(1956) Har haft besök av systrar och en bror. Fick reda på att mamman avlidit. Han syntes ej reagera något vid denna underrättelse. Visade inget som helst intresse för besöket. Får också besök av en morbror (Helge), visade honom inget intresse.

1959-1960 byggs en paviljong på Sundby sjukhus om, och David tillsammans med 49 andra patienter får under ett år flytta till Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Detta meddelar man broder Lennart, som nu är god man för David. Lennart skriver ett brev till Sundby, där man meddelar att syskonskaran inte har något emot att David flyttas under ombyggnationen.

"Hoppas han får lika bra vård där som han åtnjutit tidigare" Tycker i alla fall det är konstigt, skriver Lennart, att på de dryga 30 år som David vistats på Sundby har han, vad vi vet, aldrig varit utanför dess område! Man vet aldrig, kanske det för Davids del kan vara en uppryckning. Jag har ju hälsat på honom i alla år och hoppas att han får komma tillbaka till avdelningen när den är nyrenoverad och klar och titta på tv som jag, utav hans medel, har sänt pengar till. Får man hälsa på i Uppsala? David får alltså tillbringa sin 50-årsdag där i höst. Hoppas det ordnar sig till det bästa.

Bror Lennart kommer på besök, flera par gånger per år. Lennart är också Davids förmyndare under många år, en uppgift som Davids systerson Sune Ryding så småningom tar över. Lennart läser för David, tar med tavlor och teckningar som David målat som ung, för att visa David. De går promenader, Lennart pratar, David är tyst.

När David kommer tillbaka till Sundby fortgår livet som tidigare. Han är fortfarande slö och ointresserad. Går ofta rastlöst fram och åter i dagrummet, ovårdad. Äter mycket söligt och snaskigt. Är ofta våldsam mot medpatienterna, "springer uppe på nätterna och slår dem". Dosen av medicin ökas och i mitten av 60-talet blir David betydligt lugnare.

(1964) På Davids födelsedag kommer tre av syskonen på besök. "Patienten är lugn och glad under samvaron med dem och låter sig väl smaka av medhavda godsaker".

(1965) "Av någon medpatient har patienten fått ett slag på munnen så underläppen fick sys, personalen såg ej när han erhöll slaget"

Diagnosen David får är Schizofreni.

(1966-1968) Sjukhuset gör flera utflykter där David följer med. Man åker till djurparken i Eskilstuna och Kolmården. Deltar i 3-dagars resa med två övernattningar. Deltar i gymnastik där han utför övningarna med tämligen gott resultat.

(1969) Psykiskt oförändrad, har en växlande dagsrytm med hastiga vändningar, går fortfarande inte att få någon kontakt med men följer gärna med på promenader. "Har idag varit med till golfbanan och försökt spela" Fick under juni månad besök av sin bror och följde med honom på en biltur. Svarar i bland om han blir tilltalad, då med låg röst. Säger en gång att han önskar gå ut och gå fritt, och lovar att han ska hålla sig inne på området!

Fick på sin 60-årsdag, i december, besök av sina syskon som medförde godsaker och presenter. Han var lugnare än vanligt trots sitt rastlösa vandrande under besöket.

(1972) Kan hjälpligt reda sig vid påklädning och toalett men måste alltid uppmanas och kontrolleras av personal. Alltid snäll, irriterar ej heller medpatienter. Sköter sig hyggligt vid matbordet. Alltid road av att gå ut på promenad, men är svår att hålla i en grupp då han går fortare än de flesta. Besök av brodern i förra veckan. Man kunde tydligt se att patienten kände igen brodern, kunde även sitta och lyssna på de grammofonskivor brodern hade med sig. Tyckets vara glad över detta.

(1973) Patienten undergår inga bestående förändringar. Perioder av rastlöshet omväxlar med stillsammare dagar då ha mest ligger på en soffa och slöar. Likadant på kvällar och nätter. Ofredar ingen, är ej inkontinent. Besök av en bror, vilka varit ute på en promenad tillsammans. Är i början rätt intresserad och svarar lågmält. Blir efterhand orolig och ej kontaktbar. Varit in till Strängnäs och handlat en del kläder och skor enligt förmyndarens (bror Lennart) önskemål . Besök av tre systrar från Västerås, ler mot dem och uppskattar besöket.

(1975) Fyller idag 65 år. Blir uppvaktad på morgonen med blommor och kaffe. Ser ut att uppskatta det. Brodern kom på besök med blommor och tårta. Då de vistades på besöksrummet sprang patienten ut därifrån och ner till kiosken. Följde snällt med hem.

Davids systerson Sune tar över som förmyndare efter Lennart.

7/6 Idag besök av broder och brorson. Med ut på promenad. Tycktes uppskatta besöket.

28/6 Idag besök av syster Olga. Verkade som han kände igen henne. Skrattade och log hela tiden.

(1976) Har några gånger i månaden lättare orosperioder, springer då fram och tillbaka på avdelningen. Svårt att få någon egentlig kontakt med patienten. Har haft besök av sina systrar, var med dem ute. Besök av bror och svägerska , var mycket glad och upplivad av besöket.

(1977) Besök av broder och systerson (förmyndare). Var ute och promenerade i parken, tycktes uppskatta besöket och förtäringen. Söker något mera kontakt med personal än tidigare.

Under våren 1978 har David en del hjärtproblem, man försöker göra en lungröntgen, vilket inte fungerar då patienten ej står stilla. Överläkaren skriver:

Patenten flåsar. Nedre läppen hänger långt framåt och nedåt. Gungar fram och tillbaka. Viskar till svar, eller tiger. Han har sina fingrar och även tår i en varierande ankylos-ställning (förmodligen pga inaktivitet beroende på det psykiska tillståndet), men då klinikföreståndaren som känner honom från årtionden tillbaka kommer in så träffar patienten leende hans blick och liksom kvicknar till för en stund, och tom pratar lite med viskande röst. Enligt avdelningspersonalen brukar han sjunga av och till men det är länge sedan han slutade med sina konstnärliga aktiviteter (på väggen hänger det en teckning av honom). Hjärtat är dåligt efter attacken för en månad sedan.

28/11 Pigg hela dagen. Drack kaffe kl 18.00 Snarkig andning. Ad mortem kl 18.45 AD MORTEM

David fick aldrig se det fina huset hemma i Munktorp som familjen så småningom om kunde flytta till, men "hem" kom han ändå till slut. Han ligger begravd i samma grav som mamma Augusta, pappa Oskar, sin ett år äldre syster Helga och sina båda förmyndare brodern Lennart och systersonen Sune.

Axel Berggren är 40 år gammal när han tre veckor senare skrivs in på mentalsjukhuset Sankt Lars i Lund. Kvar hemma på Östra Vittusgatan 15 i Karlskrona finns hustrun Hilma 44, sonen Carl-Axel 20 och dottern Karin som snart ska fylla 15 år.

Axel (Fritiof) Berggren föddes i Linköping den 15 februari 1891 som femte och yngste barn till skomakare Alfred Berggren och hans 13 år äldre hustru Johanna Carolina. Mamma Johanna Carolina är 48 år gammal när Axel föds och familjen bor i Enstugan, Råberga i S:t Lars församling. I dag hittar man Saab AB här.

När Axel är åtta år gammal flyttar han från sina föräldrar och hem till farbror Frans, hos vilken han sedan står skriven som fosterson under några år. Frans är också han skomakare och pappa Alfreds halvbror. Frans första hustru Matilda Charlotta, var också Axels moster men när Axel kommer till familjen i Åbylund (på andra sidan stan) är Matilda Charlotta avliden sedan en tid. Nu har Frans en ny hustru vid sin sida, familjens fd. piga Johanna Sofia "Hanna" Danielsdotter. Frans och Hanna får sonen David Emanuel sju månader efter det att Frans första hustru avlider!

Skomakaren David Emanuel kommer i vuxen ålder att flytta till Örebro där han med fru och son bosätter sig på Hjärstavägen 12 (Villa Valberga). Ett hus Ola och jag i bland promenerar förbi, och som ligger jämte den förskola där mina syskonbarn gick som små.

Den 28 augusti 1901 är Axel, 10 år, tillbaka hemma igen. Familjen har flyttat från Enstugan in till stan och bor nu i korsningen Nygatan - Repslagargatan. Bror Gustaf är utflyttad, han har som 19-åring fått tillstånd att ingå äktenskap med den 12 år äldre Hanna Maria Widell. Bror Albert, 18 år har veckan innan Axel kommer hem, emigrerarat till Amerika. Kvar i föräldrahemmet finns jämte föräldrarna, också de två systrarna Elin 15 år och Augusta 21 år (min farfars mamma).

Det har varit några tuffa år för familjen Berggren och kanske var detta också anledningen till att Axel fick bo hos sin farbror under några år. Mamma Johanna Carolina är runt 60 och förmodligen redan sjuk i den magsäckscancer som kommer att ta hennes liv några år senare. Pappa Alfreds skoaffärer har gått i konkurs både en och två gånger.

En annan av Axels farbröder är Claes, också han skomakare. Claes är pappa Alfreds ett år äldre bror och de båda bröderna gör några "inte helt ärliga" affärer under slutet av 1800-talet. Kanske är det nu som Axel bestämmer sig för att bli polis...

Sommaren 1909, när Axel är 18 år gammal, dör mamma Johanna Carolina. Ett halvår senare åker Axel via Göteborg till England och därefter till New York, Amerika med slutdestination Blue Island, Illinois. I Blue Island bor storebror Albert och hans hustru Anna. Anna var född i Bäckängen, Krokek och Annas bror jobbade på sågen i Nöden. Nöden som är gården jämte Stora Lövhälla, där vi har våra sommarstugor. Alberts syster Augusta (min farfars mamma) hade alltså sommarstuga en knapp kilometer från platsen där svågern till hennes bror (i Amerika) arbetade...

Även om Axel från början hade tänkt att utvandra, verkar något ha fått honom att ändra sig. I augusti 1911 är Axel tillbaka i Sverige och föräldrahemmet igen, vilket nu också inkluderar pappans nya hustru (tillika kusin), Kristina Karolina "Lina" Söderberg (Alfreds mamma och Linas pappa var syskon). I kyrkboken jämte Axels namn och yrke Volontär, står överstruket "Sinnessjuk! Skall intagas på Wadstena hospital sept. 1911". Året efter har man i stället skrivit dit "Den 18 juni 1912 skriftligen erkänt sig vara fader till Hilma Lundqvists den 18 juni 1912 födde son Carl Axel". Hade Axel tendenser till sinnessjukdom redan här?

Axel gör sin militärtjänstgöring på Underofficersskolan och är stamanställd vid infanteriförbandet I 5. Han döms i augusti 1914 för vårdslöshet i tjänsten och tillbringar fyra dagar i arresten.

Dagen innan julafton 1914 gifter sig korpral Axel Berggren med den fyra år äldre Hilma (Sofia) Lundqvist. Sonen Carl-Axel är nu två år gammal och har bott hos sin mormor och morfar på Carlslund Nr 3 i S:t Lars församling sedan födseln. Efter giftermålet bor hela familjen tillsammans och den 12 april 1915 går flyttlasset från Linköping till Karlskrona.

I Karlskrona bosätter sig Axel, Hilma och Carl-Axel på Östra Vittusgatan 15 och två år senare föds dottern Karin (Sofia Elisabet). Axel får samma år anställning som extrakonstapel, och från om med 1918 är han ordinarie.

När Karin föds 1917 står pappa Axel Fritiof Berggren som Poliskonstapel i kyrkboken, men 15 år senare kommer man att lägga till ett ord i en av kolumnerna, det ordet är "Sinnessjuk".

Det var nu på försommaren när vår son Oskar var med oss på Lövhälla. Vi tittade på filmen Striking Distance en kväll, och Oskar frågade - Har vi någon polis i släkten? Jag kom ihåg att jag sett en bild i farfar Einars album " Min mors bror Axel Berggren. Polis i Karlskrona". Det var när jag såg ordet "Sinnessjuk" i kyrkboken och platsen där Axel avlidit, Sankt Sigfrids i Växjö, som jag tänkte att detta måste kollas upp! Sankt Sigfrids sjukhus är det invanda namnet för de psykiatriska klinikerna på Sigfridsområdet i Växjö.

Från regionarkivet på Region Kronoberg beställde jag kopior på Axels journal. I journalen kan man läsa:

Uppfostrad i hemmet och har avlagt realexamen. Konfirmerad vid 14 års ålder. Korpral vid Linköpings livgrenadjärregemente. Volontär och senare poliskonstapel vid Karlskrona stads poliskår.

Min farfar och farmor gifte sig i Karlskrona i december 1928 medan min farfar Einar låg i flottan, och det var också i denna stad som min farbror Kaj föddes sommaren 1930.

Det finns ett kort i farfars album som jag nu förstår är taget hemma i farmor och farfars lägenhet. Det är ett kort på Carl-Axel Berggren, Axels son och alltså farfar Einars kusin.  

Hur gick det då för Axel? Jo, efter två år på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund blir han överflyttad till ett annat mentalsjukhus, Sankt Gertruds i Västervik.

I Västervik stannar Axel fram till sommaren 1935 då man gör ett försök att skriva ut honom till hemmet.

Vistas i hemmet från den 23/7  till den 2/9, då han fick ett anfall av medvetslöshet. Låg i två dygn utan att svara på tilltal. Blev sedan våldsam och måste hållas med grannarnas hjälp. Återintagen i Karlskrona där han sedan vistas fram till november 1940, huvudsakligen kataton schizofreni, stereotyp, hallucinerande, opålitlig, uppbrusande, förströdd och splittrad. Slöare med åren. 29/11 1940 intagen å Blekinge kommunala vårdhem och sedan vårdad där. Tyst, stilla och foglig. Sköter sig själv. Allmäntillståndet har varit gott, men den 7/8 1942 hade patienten ett anfall med långsam puls, blekhet och omtöckning. Urinen gick i sängen. Sedan intagningen har patienten minskat i vikt från 71 till 54,5 kg. I februari och mars flera feberperioder.  Skärmbildsundersökning den 13/4 1944 visade på apelsinstor förkalkning. Över nedre delen av vänster lunga en massiv förtätning.

En vecka senare är Axel tillbaka på Sankt Sigfrids i Växjö. Man kan läsa att han är lugn och foglig och belåten med att komma i säng, har koll på tid och rum. I ett samtal med överläkare Kjellen i slutet av april 1944 framgår av läkaranteckningarna:

"Patienten är klar och har ganska väl reda på sig. Redogör för namn, födelseår och födelsedatum samt vet att han befinner sig på ett sinnessjukhus i Växjö. Följer samtalet väl och svarar redigt, om en en smula långsamt, omständligt och snirklat. Verkar ytterst slö, apatisk och affektlös. Han kommer från Ronneby vårdhem där han varit i tre år. Dessförinnan har han varit på sjukhus i Karlskrona. Han har varit sjuk i tio år minst. Kommer ihåg att han sista gången måste hämtas av polisen, men vet ej varför. Trivs med att vara här men säger på ett likgiltigt sätt att han vill hem. Familjen bor i Karlskrona. Uppger att han känt tryck och stickningar i bröstet sista månaden och haft mer hosta än vanligt. Känner sig även trött. När patienten blir tillfrågad om schizofrena symptom ger han undvikande eller intetsägande svar, hör "inte precis" röster och ser ej syner. Tankarna äro hans egna. Patientens allmäntillstånd är påverkat. Han är blek och starkt avmagrad. Temp 38,8, vikt 59 kg. Tänderna starkt defekta och karierade. Höger lunga utan säker förändring. Vänster: Över hela lungan dämpning, andningsljudet starkt försvagat".

I utlåtandet av överläkare Kjellen kan man läsa att Axel Berggren bör vårdas på en TBC-avdelning.

Några månader senare har Axel god aptit och han har ökat i vikt. Han ligger ute en stund varje dag om vädret är vackert. Han är lugn och stilla och sköter sig själv. Sömnen är bättre än tidigare. Efter några veckor har den smittsamma tuberkulosen dock angripit också höger lunga, Axel är fortfarande ganska lugn och stillsam. Intresserad av vad som sker, hallucinerar och småpratar för sig själv. I augusti 1945 börjar Axel att känna sig sämre, han är slö och trött och har fått besvär av rosfeber i ben och fot. På hösten tilltar ytterligare besvär i form av illamående, andningssvårigheter och oregelbunden hjärtverksamhet. Annandag jul kommer hustru Hilma på besök, vilket läkaren då också noterat i journalen "Axel blir väldigt glad och tacksam över hustru Hilmas besök".

Måndagen den 7 januari 1946 kl 8.15 på morgonen avlider Axel, 54 år gammal. Dödsorsaken är TCB i kombination med njurskador och rosfeber. Obduktion undanbes av hustrun.

Två år efter Axel, avlider också sonen Carl-Axel 35 år gammal. Jag vet inte varför Carl-Axel avled så ung, jag vet att han var ogift och arbetade som filéskärare. Kvar finns nu mamma Hilma samt syster Karin med make och två barn. Karin fick dottern Astrid (1935-1999) som trolovad med sjömannen Ossian Erik Larsson, men då Ossian "försvinner" gifter sig Karin i stället med Gunnar Nilsson som blir pappa till sonen Kjell (1941-2011).

När Hilma avlider är hon 80 år gammal och har bott i Karlskrona i över 50 år.

Sommaren 1953 var familjen Engstrand (Min pappa Jan, faster Lillemor samt farfar Einar och farmor Irma) på campingsemester i södra Sverige.

I Karlskrona hälsade man på moster Hilma. "Vi hälsade på moster Hilma Berggren som bjöd turisterna stora famnen", har farfar skrivit.

Jag frågade min faster Lillemor om hon kom ihåg något från detta tillfälle.

"Jag var 14 år, sa Lillemor och mest intresserad av mig själv. Vi campade och Hilma var änka, men det var ju hennes make Axel som sa de bevingade orden som pappa (min farfar) alltid sa till sina barn och barnbarn. Gift dig med en som är rik, dom är lika bra dom!"

Det var inte så vanligt att man gick till fotografen i Sverige år 1898. Men bodde man i Stockholm, blev tagen av polisen så hamnade ens foto bland Stockholmspolisens signalementsfotografier. Det var också vad som hände 18-årige Emanuel Gillström från Björneborg i Visnums församling, Värmland.

Alla fångar blev fotograferade. Porträtten hamnade i särskilda fotorullor vilka ordnades efter det datum när fången skulle släppas fri igen. Bilderna användes bland annat för att poliserna ute i landet skulle veta att nu är den här fången fri igen, se upp! Fångarna skickades nämligen hem till den trakt där de bodde innan de hamnade i fängelse.

Den här berättelsen kommer att handla om några personer på min mammas sida som på ett eller annat sätt hamnat i klammeri med rättvisan.

Min mammas sida skiljer sig inte från andra släktgrenar, vem vet det kanske dyker upp fler historier här så småningom...

När familjen Gillström flyttar till Stockholm från Björneborg (Kristinehamn) i Värmland, är Emanuel 5 år gammal. Pappa Olof har precis gift sig med Agneta Nilsdotter Uhr (Emanuels moster). Emanuels egen mamma, Augusta Nilsdotter Uhr, har tragiskt dött av rosfeber 29 år gammal i maj 1884 och knappt ett år senare gifter så pappa Olof om sig med fruns nio år äldre syster Agneta. Systrarna Nilsdotter Uhr kom från Ölme i Värmland där deras pappa Nils har varit soldat. Agneta, är 39 år gammal när hon gifter sig med änklingen Olof och hon har under en tid tjänat som piga i Stockholm. Kanske är det därför de nygifta beger sig till huvudstaden ännu en gång. Familjen kommer att bosätta sig i Vasastan och inom några år finns sex barn i familjen Gillström, tre från det första äktenskapet och tre från det andra äktenskapet. Kusinerna/halvsyskonen kommer att växa upp på Frejgatan 65, idag en fin adress i Vasastan.

Emanuel är bara 17 år då han första gången är omskriven i tidningen. I en notis i tidningen Fäderneslandet 1 januari 1898 kan man läsa att "En dyr kindpust (örfil) blev för arbetskarlen Emanuel Gillström den som han härom natten på Olofsgatan tilldelade en typograf vid namn Eliasson. Handslaget, som måtte ha varit mycket kraftigt och träffade tätt intill vänstra ögat, renderade till julafton. Gillström, vilken ännu är i sin gröna ynglingaålder och nu otvunget erkände angivelsen, 40 kronor böter för våld mot person" På hösten samma år är det dags igen. I samma tidning kan man läsa "Värdinna och hyresgäst! Drängen Emanuel Gillström hade varit anställd hos en glashandlare Fagerström vid Regeringsgatan. Då han gick där ensam i magasinet plockade han till sig en del hushålls- och prydnadsglas, som han tog hem och bortbytte till sin värdinna, en änka Svensson, som i gengäld lämnade diverse klädespersedlar. För änkan Svenssons inkallande uppsköts målet till annan dag".

Under hösten 1898 häktas Emanuel för att ha stulit vita och kulörta glas, karaffiner mm till ett värde av 40 kr. Även denna gång skedde stölden från husbonden, handlanden E.H Fagerström. "Gillström blev anhållen sedan han i en matvaruhandel vid Västmannagatan tillgripit en bit bräckkorv, värd 4 öre, och sökt betala densamma med en värdelös övergångsbiljett till spårvagnslinjen. Då han springande avlägsnade sig från matvaruhandeln, blev han anhållen och några i hans kläder anträffade sönderslagna glas gav anledning till upptäckandet av stölden".

Då ett par detektivkonstaplar gör husrannsakan hemma hos drängen Gillström på Frejgatan 65, för att söka efter fler glasvaror, påträffas en större mängd porslin med Rörstrands porslinsmärke. På Rörstrands porslinsfabrik arbetar sedan ett par år tillbaka Emanuels 20-åriga syster Hilda Gillström...

I oktober 1898 åker tjugoåriga Hilda Gillström fast för stöld av porslin vid Rörstrands porslinsfabrik och på polisstationen tas detta fotografi. Hilda har en pälskrage runt halsen och en påfallande tjusig hatt. Av signalementsfotografiet framgår att hon är "porslinsarbeterska" - men inte vad brottet gäller. Det finns dock en hänvisning till en polisrapport från den 12/11 1898. Genom att läsa den, (renskriven version) får vi reda på historien bakom fotografiet. I polisrapporten går det att följa hur polisen nystar upp historien och kommer fler kvinnor på spåren, som varit inblandade i att smuggla ut porslin under kjolarna och sälja det vidare till grannfruarna i Vasastan för underpriser.

"Vid en husrannsakan hos Hildas bror Emanuel på Frejgatan finner polisen en stor mängd porslinssaker, som han menar tillhör Hilda. Polisen fattar genast misstankar om att godset är stulet, då en fattig fabriksarbeterska orimligen kan äga så mycket dyrbart porslin. Samma dag blir Hilda anhållen vid Rörstrand och förd till detektivstationen och hon erkänner att hon "der föröfvat tillgrepp av porslin". Det visar sig att "ogifta Gillström", tillsammans med ett par kollegor satt i system att smuggla ut porslin från olåsta lagerrum på Rörstrand genom att sy och fästa lösfickor under kjolarna. Mer porslin påträffas i deras bostäder. Hilda berättar i polisrapporten:

Att hon för första gången olofligen tillgripit ett brödfat, som hon stoppat innanför klädningslifvet och på detta sätt lyckats utkomma med från fabriken utan att upptäckas. Att hon för att kunna bortföra större och mer skrymmande gods gjort sig dels en större lösficka som hon medelst band fäst om lifvet och haft hängande lös baktill under klädningen, och hvari hon bortfört en mängd gods, utan att detta kunnat iakttagas af portvakten. Att hon dessutom sytt en större ficka i bakvåden å en underkjol, i hvilken ficka hon jämväl brukat stoppa större stulet gods, så hon bortfört det från fabriken. Att hon brukat gömma smärre stulna saker under armhålorna och dervid hafva en sjal kastad öfver axlarna på sig, då hon med det stulna godset lämnat fabriken.

Porslinet har sålts vidare till grannfruar runtom i Vasastan för låga priser, men också givits bort som presenter till släktingar och vänner - och använts som betalning för uppehälle, kläder och skor. Hildas veckolön motsvarar knappt värdet av två tekoppar. I ett fall har Hilda med porslin betalat en hustru Truedsson med modebutik på Drottninggatan för ett par hattar, en skinnmössa och ett "pälsgarnityr" - kanske är det hatten på fotografiet?

De tre kvinnorna åtalas och fallet tas upp i Rådhusrätten, Hilda Gillström döms till 6 månaders straffarbete för första resans stöld. Efter detta verkar livet ändå ha tagit en vändning. År 1912 flyttar hon hon in med make och dotter i en lägenhet på  Strandvägen 7B, där maken står skriven som portvakt. Där kommer hon att bo till sin död".

Hilda gifter sig med Erik Paulus Rytterqvist 1901 och de får fem år senare sitt enda barn, dottern Vera Kristina. När Hilda avlider av cancer 1925 är hon 47 år gammal. Maken gifter om sig men enda barnet, dottern Vera Kristina, dör tyvärr av TBC 30 år gammal.

Vad händer då med Emanuel? Jo, han får tillbringa några månader i slutet av 1898 på Långholmens centralfängelse, också han dömd för första resans stöld.

I januari 1904 arbetar Emanuel som skärslipare och utför ett arbete på Grevgatan 16, Östermalm. Fredag eftermiddag den 8 januari faller den 23-årige Emanuel från 1,5 vånings höjd i trappan. Han skadas svårt i huvudet och förs genom polisens försorg till Serafimersjukhuset i ambulansvagn. Dagen efter finns en notis i Stockholmstidningen.

Emanuels liv går inte att rädda, måndag den 11 januari avlider han på Serafimersjukhuset. Fractura baseos cranii = Skallbasfraktur med hjärnblödning står det att läsa i kyrkboken.

Nu beger vi oss tillbaka in i landet och till släkten Arousell.

Släktskapet mellan Arousell och Gillström går via min mammas farmor Almas sida. Almas mormor var född Gillström.

I mars 1888 är Johan Erik Arousell 36 år gammal och han har precis förlorat sin första hustru Lovisa Charlotta Åsberg. Sju barn har paret fått, av vilka fem är i livet. Yngste sonen Johan Simeon är född i januari 1888. Familjen har flyttat runt i Sverige och man har till och med hunnit bo en tid i Finland! På försommaren flyttar Kristina "Stina" Olsdotter till Gammelstilla från Österbo i Österfärnebo. Med sig har hon sin oäkta dotter Anna Kristina född 1885.  I december gifter sig Johan Erik och Stina och den 20 januari 1889 föds deras första gemensamma barn Erik Gottfrid. Precis ett år efter halvbror Johan Simeon!

Sex barn föds i detta äktenskap och de hann nog oroa sig för sina barn både en och två gånger under åren, Johan Erik och Kristina.... Man flyttar ofta och barnen kommer att födas i Gammelstilla, Garpenberg, Njutånger, Österfärnebo, Eda. När det så är dags för yngste brodern Karl August att komma till världen så bor familjen än en gång i Bjärnå i Finland. Om familjens första resa till Finland kan ni läsa här. Efter fem år i Finland är man tillbaka i Sverige, denna gång bosätter sig familjen i Östervåla, Uppsala län. Pappa Johan Erik står ej längre som smed utan han är nu statardräng. Efter ytterligare några flyttar kommer Johan Erik och Stina att bo sina sista år i Ovansjö, Gävleborg.

Som ni ser så finns det ett par foton bland de uppräknade barnen ovan. Ett av fotona föreställer Gustaf Ragnar Arousell, född 1895, också han finns med bland signalementsfotografierna hos Polisen.

Gustaf Ragnar är 15 år gammal när han den 1 maj 1911 skrivs in vid Gävle Sjömanshus. Han mönstrar på skonerten Thea, arbetar som kock och har en lön på 25:-/månad.  I september samma år sjunker Thea utanför Gotlands kust, besättningen räddas.

1915 gör Gustaf Ragnar militärtjänstgöring i Stockholm. Under de två kommande åren rymmer han tre gånger och döms till straffarbete och fängelsestraff för förskingring samt brott mot knivlagen.

Polisunderättelse 1917 rörande värnpliktig 168 237/15 Gustaf Ragnar Arousell som är eftersökt av Flottan. Här kan man läsa om Gustaf Ragnars tatueringar, vilket får mig att misstänka att han var ute på fler långväga äventyr till havs än den med Thea till Gotland.  

I en Polisunderättelse från 1919, finns så underrättelse att Gustaf Ragnar återkommit enligt meddelande från Beväringsbefälhavaren vid Flottans station i Stockholm.

Under många år är sedan Gustaf Ragnar skriven bland de obefintliga i kyrkboken, man vet helt enkelt inte var han befinner sig.

Bland obefintliga hittar man också storebror Johan Edvin Tyko Arousell som även han hade en del fuffens för sig. Johan Edvin Tyko skrev också han in sig vid Gävle Sjömanshus 1911, gjorde militärtjänstgöring som skeppseldare och var uttagen i krigstjänstgöring under 1:a världskriget. Johan Edvin Tyko straffas för fylleri, våld mot överordnad, hot mm. Står som sjöman och finns bland obefintliga i kyrkboken. Försvinner vid 27 års ålder och hörs ej av igen....

I början på 30-talet häktas Gustaf Ragnar för hemfridsbrott, stöld och misshandel. Han rör sig i trakten runt Ovansjö, där föräldrarna också bor. Gustaf Ragnar har fått smeknamnet "Gävle Raggen" och varnas för lösdriveri.

I september 1933 döms så Gävle-Raggen för 5:e resans stöld! Han får tillbringa 2 år, 2 månader och 23 dagar på Långholmens centralfängelse i Stockholm. När han friges som straffarbetsfånge i mitten av december 1935 har han intjänade 41,69 kr på fickan. Man kan läsa att Gustaf Ragnar är 1,73 m lång, har blåa ögon, konkav näsa, blek hy, cendréfärgat hår och ordinär kroppsbyggnad. Utmärkande drag är små ärr på vänstra handen. Han är tatuerad på bröst, rygg, lår, armar och händer.

Ett år efter frigivningen gifter sig Gustaf Ragnar med 17 år yngre Ruth Wenngren. Efter några år i Sandviken flyttar familjen till Stockholm och Gustaf Ragnar är radiotekniker på firma Arousells radio. Men så är det dags igen, ett halvår innan familjens andra barn föds gör sig Gustaf Ragnar skyldig till förskingring!

Gustaf Ragnar åker fast och får tillbringa en tid i cell 226 på Stockholms Stads Rannsakningsfängelse. Några år går, dottern Eivor Ragnhild avlider av lunginflammation i december 1946, endast 8 år gammal.

Familjen bestämmer sig för att emigrera till USA. Gustaf Ragnar, fru Ruth och den nio år gamla sonen Leif åker den 14 mars 1951 till USA med destination Murray, Utah.

Sex år senare är Gustaf Ragnar och hustrun Ruth skilda. Gustaf Ragnar verkar bo kvar i USA med sonen Leif medan Ruth flyttar tillbaka till Sverige. 1960 står Gustaf Ragnar som "Hotel owner and Manager", han gifter om sig med en kvinna från Örebro, Sverige (har inte lyckats spåra henne ännu).

I Sveriges Dödbok som listar alla avlidna i Sverige, står Gustaf Ragnar som avliden i Göteborg den 13 augusti 1969.

Ruth vilar på Sandvikens gamla kyrkogård tillsammans med sina föräldrar och två systrar. Sonen Leif tror jag mig ha spårat, over there... Sådan far, sådan son.

Det var en måndag den där dagen i augusti när Gunhild föddes. Gunhild Augusta, föddes som oäkta dotter till hemmadottern Augusta Karolina Berggren den 3 augusti 1903. Längst ut till höger i kyrkboken kan man läsa "Lokeldare Gunnar Ossian Engstrand erkänt barnet som sitt (se sid 985)". Gunhild själv återfinns på sidan 2614 i samma bok.

Gunnar (Ossian) bor med föräldrar och tre syskon på järnvägsområdet i Linköping, där pappa Axel arbetar som lokförare. Två systrar, Gunhild och Gerda, har emigrerat till Amerika. Brodern Einar (Axel Eugéne) skulle följa efter dem några år senare. Gunnar själv har varit i Malmö i ett par år, men sedan den 24 februari 1903 är han skriven i Linköping igen. Gunnar bör ha varit hemma på senhösten 1902 med tanke på att Gunhild föds i början av augusti 1903. Kanske fick Gunhild namn efter pappa Gunnars äldsta syster som flyttat till Amerika?

Hemma i Augustas föräldrahem finns pappa Alfred, mamma Johanna Karolina och syskonen Elin och Axel. Pappa Alfred är skomakare och 13 år yngre än sin maka Johanna. Johannas syster, Matilda Charlotta, är gift med makens halvbror Frans. Augustas storebror Gustaf är gift och bor med fru och två barn en bit från föräldrahemmet, också han betydligt yngre (12 år) än sin fru. Gustaf har fått Kungl. Maj: t nådiga tillstånd att gifta sig före 21 års ålder. Lillebror Carl "Kalle Albert" har likt Gunnars systrar emigrerat till Amerika år 1901.

Augusta bor kvar hemma hos sina föräldrar även sedan min farfar Einar föds, också han född som oäkta och erkänd av Gunnar. Men nu sätter morfar och farfar ner fötterna och säger att - Det allt dags att ni (Gunnar och Augusta) gifter er! 15 november 1907, tre veckor innan bröllopet flyttar Augusta och de båda barnen in hos Gunnar.

Till Norrköping och Östra Kyrkogatan 26 a (heter Kristinagatan sedan 1958) flyttade Gunnar och Augusta med sina barn Gunhild (13 år) och Einar (10 år) sommaren 1916.

Östra Kyrkogatan 26 låg i kvarteret Smedjan och ägdes av Byggmästare Eriksson. Familjen Eriksson ska vi komma tillbaka till lite senare...

Skolfoto från Norrköping. Gunhild har fina halsband på många kort

Tisdagen den 20 april 1920 är det konfirmation i S.t Johannes kyrka i Norrköping. Åtminstone tror jag att det är den kyrkan, att döma av de bilder jag sett. Det är Gunhild som sitter närmast till vänster om prästen. I handen har hon sin lilla psalmbok.  

Gunhild Engstrand Minne från konfirmationen av Far & Mor 20/4- 20. Psalmboken och den fina spetsnäsduken fick jag av Gunhild många år senare och jag har skrivit på baksidan av Gunhilds text: Karin Engstrand, Konfirmation Stjärnholm 9 augusti 1981.

Det var viktigt vad som skrevs i kyrkboken. Både Gunhild och lillebror Einar (min farfar) var födda innan äktenskapet. Framför Gunhilds namn står det u ä d = utanför äktenskapet dotter. Alltså inte oäkta, då Gunnar tidigt erkänt sina barn, men Einar har "uppgraderats" till son av prästen.

Einar har hetat Engstrand sedan han föddes och Gunhild skriver ju Engstrand i konfirmationsboken 1920, men i själva verket var det inte förrän 1926 som hon fick sin pappas efternamn "på riktigt". I kyrkboken kan man läsa "Lokförare Gunnar O. Engstrand har i skrivelse d. 1/9 1926 medgivit att hans hustrus, Augusta Berggrens, dotter Gunhild Augusta må bära namnet Engstrand"

Gunhild utbildar sig till sjuksköterska och ett av hennes uppdrag är att vårda en äldre man. När köpmannn Carl Erik "Calle" Eriksson får se ett kort på sjuksköterskan Gunhild hemma hos sin släkting, utbrister han - Henne ska jag gifta mig med!

Lördagen den 8 april 1933 gifter sig Gunhild med Carl Erik (Gustav) Eriksson "Calle" i Norrköping Matteus kyrka, Gunhild är 30 år, Calle 31. Gunhild har fram till giftemålet bott hemma hos sina föräldrar.

Gunhild och Calle bosätter sig på Bråddgatan 41, ett hus som ägs av Calle och hans bror Gustav.

Vem var då Calle?

Calle föddes i Norrköping den 22 april 1902, äldste son till direktör Flip Eriksson från Norrköping och hans hustru (Hanna) Maria Carlberg född och uppvuxen på Boxholms Bruk vid sjön Sommen (där också många i släkten Engstrand har sitt ursprung).

17 år gammal emigrerar Calle till Amerika. Han åker med ångfartyget Stockholm från Göteborg till New York. Slutdestination är staden Randolph i Nebraska där Calle ska arbeta som Shop Assistant. Fyra år senare, 1924,  är Calle tillbaka i Norrköping igen. Han flyttar in hos sina föräldrar och bror på Tunnbindargatan och här bor han och bror Gustav kvar tills dess att de gifter sig 1933 och 1934.

Efter bröllopet och några år på Bråddgatan flyttar paret till Sankt Persgatan 6. Calle är nu disponent, Gunhild står som husmor. Gunhild hade ju tilbringat några somrar på 20-talet på Stora Lövhälla där pappa Gunnar och mamma Augusta hyrt en enkel liten sommarstuga "Lilla Stugan". Gården ägdes sedan lång tid tillbaka av Stavsjö Bruk och brukades av en arrendator, men då Stavsjö Bruk gick i konkurs 1938 blev gården till salu. Gunhilds föräldrar lyckades då (med hjälp av lånade pengar från svärsonen Calle) köpa Stora Lövhälla för 11 000 kr! Gunhilds pappa Gunnar hade nog räknat med att bli jordbrukare som pensionär. Av detta blev det inget, ett jordbruk av denna storlek hade ingen bärighet vid slutet av 1940-talet.

Efter att Gunnar Engstrand förvärvat gården gjordes flera avstyckningar. Gunhild och Calle fick tomten Stavsjö 2:30 och där byggdes ett med dåtidens mått luxuöst sommarhus, Lövsjötorp. Huset uppfördes av 30-årige Almerits (Bejer) "Meris" Andersson från närbelägna Erikslund i Kolmården. Idag driver Meris ättlingar Kolmårdens byggtjänst i Krokek, väl besökt av släkten på Lövhälla. Lövsjötorp hade vidunderlig utsikt över Lövsjön, här byggdes garage för familjens Mercedez, en öppen spis och stenpelare där fastighetsnamn och byggår var ingjutna.

Huset ser nästan likadant ut idag som när det byggdes för dryga 80 år sedan.

Gunhild framför den öppna spisen, spinnrock, bord och stolar finns kvar. Svärden ovanför eldstaden blev tyvärr stulna för många år sedan.

På förommaren 2021 såldes Lövsjötorp, de är ca 75 år mellan bilderna ovan och mäklarbilden nedan!

På Lövhälla umgicks släkten mycket och ofta. På bilden nedan ser vi Calle mitt i bild, till vänster om honom svärfar Gunnar med kaffekoppen i hand. Jämte Gunnar, Calles mamma Maria (Gunnars pappa Filip hade dött 1944). Det är min farmor Irma som sitter närmast i bild, iförd glasögon. Till vänster om henne, Irmas syster Margareta Bergmark med sonen Pontus i knät. Till höger om Calle, Gunhild och så till sist Göran, Calles brorson och enda barnbarn till Calles föräldrar.

Vid barnbordet finns ingen duk, men väl läsk, kakor och bullar. Min pappa Jan ska just smaska i sig något gott. I soffan sitter pappas syster Lillemor mitt emellan sina kusiner (Pontus bröder) Jan och Anders. Längst fram till vänster i bild, den fjärde av bröderna Bergmark, Gustaf. Göran som här har Pontus i knät skulle tyvärr omkomma i en bilolycka strax utanför Norrköping i december 1971, 36 år gammal. Gunhild och Calle fick tyvärr inga egna barn, men de hade en hund, Nicke (ligger under barnbordet här). Nicke åt råttgift och har en egen gravsten vid Lövsjötorp. Stolar, bord och bänkar finns kvar på Lövhälla än idag.

Här metar Calle tilsammans med min farbror Kaj under en utflykt. I Lövsjön har många barn och vuxna badat, tvättat, tvättat sig, lekt, fiskat, åkt båt, kanot och vattenskidor genom åren.

När Gunhild och Calle byggde Lövsjötorp lät man också bygga en lekstuga åt min faster Lillemor. Här sitter Lillemor utanför lekstugan med sin docka och min pappa Jan, möblerna från lekstugan har vi kvar.

Gunhild tilsammans med sin svägerska Maja Finér, gift med Calles bror Gustaf Eriksson. Maja skulle också hon bli änka tidigt, Gustaf dog 1953, 49 år gammal Enda sonen Göran, här med mössa på huvudet, avled 1971. Maja själv levde till hög ålder och då hon avled 1995 hade hon hunnit varit gift för andra gången i nära 40 år.

Fantastisk utsikt över sjön och bondgården på 40-talet.

Hösten 1947 låter Gunhild och Calle stycka av sin tomt på Lövhälla, den ursprungliga tomten på 7 000 kvm delades då upp i två (3 000 kvm + 4 000 kvm).

Gunhild och Calle tyckte om god mat och dryck. De hade många middagar i sin fina lägenhet på Sankt Persgatan, och de firade Nyår 1947-1948 på Berns i Stockholm tillsammans med Gunhilds föräldrar Gunnar och Augusta, bror Einar och hans hustru Irma.

Det måste ha varit Calle som tog kortet på Berns, ett par månader senare fanns han inte mer. Calle avlider efter några dagars sjukdom i februari 1948 endast 46 år gammal

Calle var en välbärgad man! När skulderna var betalda var boets sammanlagda behållning 316.960:20. Varenda pinal som Calle och Gunnar ägde står uppräknade i den 13 sidor långa bouppteckningen. Fastigheten Stavsjö 2:30 (Lövsjötorp) var Gunhilds giftorättsgods, den värderas till 7 000:- Uppräknat från "sommarvillan"  b.la 1 st roddbåt (mycket defekt) 10:-, div trädgårdsredskap 20:-. Sommarvillan hade ju ett garage och där stod Calles bil (en Mercedez Packard), 1 st automobil "Packard" 8.000:- Bilen finns kvar i släkten än i dag!

Enligt min pappa Jan "Har bara svagt minne av detta men har för mig följande som pappa (Einar) har berättat. När maken Calle hade dött 1948 var Gunhild ensam. På en restaurang hade hon påståtts tagit i hand på att köpa en båt av skådespelaren Åke Grönberg. Gunhild var inte nöjd med affären och hon skänkte båten till pappa (Einar). Vi hade båten, som vi kallade Tjajka, i några år i Västerås hamn. Den såldes nog runt 1951 och för pengarna skaffade vi familjens första bil. En Chevrolet av 1938 års modell. Båten vad jag kommer ihåg hade figurerat i någon film"

Gunhild hinner bara vara änka i några år. Den 27 januari 1951 gifter hon sig med fastighetsmäklare (Karl) Paul Johnson. Dagen efter bröllopet fyller Paul 50 år, Gunhild är 48.

Vem var då Paul?

Paul föddes i Linköping den 28 januari 1901 som tredje barn till byggmästare och gårdsägare Carl Jonsson från Ed i Värmland och hans hustru Wilhelmina Carolina Olofsson från Kisa.

Paul och hans syskon var ej döpta och ej konfirmerade, vilket är noga angivet i kyrkboken.

Har inget kort på Pauls föräldrar, men väl ett på hans farmor och farfar. Torparen Peter Jonasson och hans hustru Brita Stina, ursprungligen från Ed i Värmland men som flyttar till Linköping när barnen är små.

När Paul föds hittar man familjen Jonsson på sidan 985 i kyrkboken. På samma sida återfinns en annan "känd" familj. Nämligen Pauls blivade svärfar Gunnar Engstrand med föräldrar och syskon. Kände de varandra redan här, och var det pappa Gunnar som hjälpte till så att Gunhild och Paul fick kontakt efter det att Gunhild blivit änka?

När Paul är 17 år gammal flyttar familjen Jonsson till Katrineholm, i två år bor man på Prinsgatan 28 innan man flyttar tillbaka till Linköping igen. Pappa Carl, byggmästaren, dör 1933 och Paul och hans syster Eva Karolina bor kvar hemma hos sin mamma tills de gifter sig. Eva Karolina som 41 åring, Paul som 50-åring, år 1951. I folkbokföringen står det att Paul är specerihandlare med egen affär.

Året efter, när Gunhild och Paul gifter sig står Paul som fastighetsmäklare. Paul var också revisor, vilket Gunhild var i behov av för sina affärer, och hon fick nu både en äkta make samt en revisor på köpet.

När Gunhilds bror Einar år 1956 fyller 50 år, skriver Gunhild en sång till sin bror.

För 50-ti år sen, en söndag det hände, då föddes en liten en. Augusta och Gunnar de kände, sig mycket stolta för den. Ty förutom fader fanns farfar med sin far, så släkten såg ut att bestå. Och pojken han fick namnet Einar, men kallades KORVEN ändå.

Sommaren 1955 får Gunhilds brorson Kaj med fru Anna-Greta den avstyckade tomten på Lövhälla i gåva. Kaj är 25 år, Anna-Greta 27 och de väntar sitt första barn.

På tomten låter man två år senare bygga ett sommarhus, Lövhyddan! Huset uppfördes av hantverkare från trakten, b.la "Meris", samme man som byggt Lövsjötorp 17 år tidigare. De ca 5 200:- som huset kostade, fick Kaj och Anna-Greta låna av faster Gunhild.  Den 17 januari 1961 var huset färdigbetalt!

Kaj och Anna-Greta sålde Lövhyddan 1968, nästa ägare lät bygga ut ett vardagsrum med öppen spis 1974. När Ola och jag köpte Lövhyddan 1994, fick vi en pärm av Kaj med alla kvitton och inbetalningar man gjort till Gunhild genom åren. Vi kallar nu Lövhyddan för Lövbacken!

Gunhild och Paul umgicks mycket med Gunhilds föräldrar både på Lövhälla och inne i Norrköping några mil bort.

Stora Lövhälla augusti 1968, Gunhild fyller 65 år och får blommor av mig.

Paul var rolig och underfundig och lekte med alla barn som växte upp på Lövhälla.

Gunhild hade ärvt en stor summa pengar efter sin första man Calle, och hon köpte sig en fastighet på Nygatan 39 i Norrköping där hon och Paul bodde.

När pappa Gunnar dör 1968, flyttar mamma Augusta in hos sin dotter och svärson och bor här sin sista tid.

Min faster Lillemor, som bor i England sedan många år, var på besök med familjen en dag. När sonen Michael såg gamla Augusta, sa han -Why isn't she dead yet? - Va säjer han pöjken, svarade Augusta.

Augusta dör sommaren 1970, 90 år gammal.

I december 1975 dör Paul, 75 år gammal och Gunhild blir änka ännu en gång.

När Paul dör äger han en ring, en klocka, ett cigarettetui och en Emma-stol. Samma dag som Gunhild och Paul gifte sig, skrevs ett äktenskapsförord för Gunhilds pengar (arvet från Calle). Kanske är det i Pauls Emma-stol som svärmor Augusta sitter på bilden ovan...

Gunhild lever i ytterligare några år och dör 75 år gammal sommaren 1978. Hon hann vara med och fira Anna-Gretas 50-årsdag på Stavsjö Värdshus några månader tidigare.

Slaka har sedan gammalt varit en betydelsefull mötesplats, Slaka sockencentrum fick tidigt en offentlig prägel med kyrka, kyrkoherdeboställe och skolor. Områdets centrala roll förstärktes av den tidigare tingsplatsen och traditionen knuten till den stora domarringen. I sluttningen mellan Slakaåsens rygg och Lilla Aska gård låg förr en mängd torp och backstugor av enkelstugutyp på ofri grund. Enligt uppgift fanns i slutet av 1700-talet ett 20-tal torp på Slaka backe, bl a kyrkotorp, två torp under fattigstugan samt sockenskräddarens, skomakarens, klarinettblåsarens och soldatens torp. Slaka ligger cirka sju kilometer sydväst om Linköping.

Här i Slaka föddes den 14 augusti 1782 sockenskräddaren Gustaf Söderberg, son till sockenskräddare Sven Persson och hans hustru Anna Gustafsdotter. Gustaf var min farfars morfars morfar.

Sockenskräddare kallades de skräddare som verkade på landsbygden. Sockenhantverkaren fick bara bedriva sitt hantverk inom socknen, åt socknen och åt socknens innevånare. Sockenhantverkaren tog sig också ofta ett annat efternamn. Gustaf hette i de tidiga kyrkböckerna Gustaf Svensson, men när han flyttar från Slaka till Vikingstad är det som Gustaf Söderberg.

Sockenskräddare utsågs inom en socken av sockenstämman och beslutet lagfästes i häradsrätten. Skräddaren var oftast kvalificerad och ansluten till skrået och betalade en skatt som kallades gärningsören. Vid sidan av dessa sockenskräddare fanns även byskräddare, som verkade utan krav på kvalificering eller att bli utsedda. Hantverk var enligt skråväsendet bundet till städerna. I staden var man tvungen att ha burskap dvs vara medlem i ett skrå. Men hantverkartjänster fanns det också behov av utanför städerna, på landsbygden. För att komma runt kravet på burskap så fick skräddaren uppvisa sin skicklighet för sockenstämman som sedan kunde anta eller förkasta honom.

Gustaf var Sven och Annas enda barn och Gustaf är 26 år gammal när han lämnar föräldrahemmet för att bli sockenskräddare några kilometer bort, i Vikingstad.

Den 31 augusti 1810 gifter sig Gustaf med pigan Margareta "Maja Greta" Tollsten i S:t Lars kyrka i Linköping. Lyst för paret har det gjort under tre söndagar.

När parets första barn Anna Charlotta föds ett drygt år senare, bor man återigen i Slaka. Ett par månader gammal blir hon bara "Anna Lotta", död av svält står det i kyrkboken. Även nästa barn (Johan) Gustaf föds här i Slaka. Gustaf, som även han kommer att bli sockenskräddare och som sådan tar sig efternamnet Thorn.

Ett år senare har familjen flyttat till Stenbrötet på Tornby ägor i Linköping. I dag finns här ett av Sveriges största köpcentra och i närbelägna Skäggetorp bodde min man Ola under studieåren i Linköping. Här har Maja Gretas pappa Isac Tollsten varit sockenskräddare och det faller sig naturligt att svärsonen Gustaf tar över efter honom. Maja Gretas mamma har dött och Isac flyttar med sin nya hustru och barn till Kärna där han blir torpare.

Här i Stenbrötet föds resten av familjen Söderbergs barn, men det är inte många som överlever. Av familjens 13 barn, skulle åtta dö som små och två som unga vuxna. 1818 föds tre barn i familjen, tvillingsöner i januari och en liten dotter i december, alla dör! Tvillingsönerna direkt efter nöddop, dottern lever en månad. Året därpå fick man ytterligare en liten pojke, tio månader senare rycks han bort av mässlingen.

Dottern Sara (Karolina) blev min farfars morfars mor och hon kom att bli 85 år gammal. Sara blev Livgrenadjär Samuel Fredrik Berggrens tredje hustru och om den familjen kan ni läsa här.

Gustaf Söderberg arbetar som sockenskräddare fram till 1830. Han är nu snart 50 år gammal och står därefter som torpare i kyrkboken, en ny sockenskräddare tar över i Skogsstugan.

De sista åren bor Gustaf och hustrun Maja Greta i en egen stuga i Lektorshagen.

När Gustaf dör kan man läsa "En karl som söp gärna. Fick nervslag i vänstra sidan, länge sjuk"

Skräddaränkan Margareta "Maja Greta" överlever sin make med fem år och dör 55 år gammal av bröstfeber

Vad händer då med övriga barn som lyckas överleva till vuxen ålder?

Sonen (Johan) Gustaf Thorn blir ju också han sockenskräddare. Gustaf gifter sig och får två små söner, den yngste pojken dör efter några dagar. Den äldste Johan August blir 75 år gammal och Livgrenadjär. Gustaf själv dör av nervfeber 24 år gammal. Änkan kommer att gifta om sig med en änkling och få ytterligare två barn.

Sonen Claes Söderberg arbetar som dräng och dör av samma sjukdom som sin bror Gustaf, Claes blir 25.

Dotter Christina Söderberg arbetar som piga och gifter sig först vid 33 års ålder med Otto Melcher Sköld. Christina dör av lungsot 38 år gammal, inga barn.

Yngste sonen Carl Fredrik Söderberg gifter sig med Anna Lotta Andersdotter och paret får sex barn. Äldsta dottern Kristina Karolina "Lina" Söderberg ska komma att gifta sig med sin kusin (Gustaf) Alfred Berggren (min farfars morfar), Saras son, när Alfreds första hustru Johanna Karolina (min farfars mormor), har dött.

Carl Fredrik är en riktig slarver. 48 år gammal blir han varnad inför prästen för "äktenskaplig oenighet". Ett par år senare "Dömd för 1:a resans snatteri till två månaders fängelse". Några år efter det "Dömd för 2:a resan till tre månaders fängelse". 55 år gammal "Dömd för svikligt förfarande till en månads fängelse". Carl Fredrik vistas på okänd ort fram till dess att han är 80 år gammal då han dör på Fattiginrättningen i Linköping.  

När Axel gick i pension från SJ som 60-åring 1917 var han Statens Järnvägars äldste lokomotivförare i tjänst. Medaljen på bilden ovan hade han fått många år tidigare, för "Nit och redlighet i rikets tjänst".  Axel var min farfars farfar.

Axel (Abdon) Engstrand föddes torsdagen den 30 juli 1857 i Däkstugan, Ekeby församling knappt en mil söder om Boxholm.

Axel föds som som barn nummer två och familjen skulle komma att utökas med ytterligare sex barn. Alla syskon levde länge, blev kvar i Sverige (Östergötland, Stockholm) och det kom att gå bra för dem alla.

Axel arbetar en tid på Boxholms Bruk, där pappa Gustaf Adolf är Bruksbyggmästare och på sommaren 1874, när Axel är 17 år får han arbete som eldare på ångbåten Carl Johan i sjön Sommen.

1874 sjösattes ”S/S Carl Johan”. Det är den största båten i Sommen genom åren – 26 m löa, 200 passagerare och upp till 8 personers besättning. Båten är byggd som byggsats vid Motala Verkstad, monterad och sjösatt vid Stallberga den 30/6 1874. Förutom Östra stambanan fick Sommabygden 1874 ännu en viktig trafikled. Ydreborna som länge saknade moderna kommunikationer, bildade i början av 1870-talet ett bolag och lät anskaffa ett större ångfartyg. Detta byggdes vid Stallberga gård, medan maskineriet levererades av Motala verkstad. Man fraktade maskin och panna på landvägen mellan Motala och Sommen, det hade nog kunnat ordnats billigare och bekvämare om man väntat några månader tills Östra stambanan öppnades för trafik. Men bolagsmännens önskan var att fartyget skulle ligga flaggprytt vid Sommens hamn, då järnvägen skulle invigas av kung Oskar den II 1874. Namnet Carl Johan fick båten inte efter den Bernadotteska stamfadern, som man skulle kunna tro, utan efter överjägmästare Carl Johan Åstrand på Eds herrgård i Ydre. Det var han som födde idén med att sätta in en större ångbåt i trafik på Sommen. Den 30 juni 1874 gick Carl Johan av stapeln, och den 29 augusti samma år anordnades en invigningsfärd för aktieägarna och många inbjudna

På hösten 1874 kom Axel till Stockholm och Liljeholmen. Järnvägsstationen här var sedan en tid öppen för persontrafik och Axel arbetade som eldare på de ångdrivna loken. En ändring i schemat gjorde att han ej var i tjänst på det lok som 1875 körde ihop med ett annat tåg vid Malmslätt utanför Linköping, Lagerlundaolyckan.

Liljeholmens station När järnvägen 1860 kom till Stockholm genom att Västra stambanan öppnades mellan Stockholm och Södertälje blev Liljeholmen en viktig station. Liljeholmens järnvägsstation, låg exakt mittemellan Älvsjö station och Stockholms central (fyra km åt vardera håll). Till en början var stationen i Liljeholmen i liten skala med röda träbaracker och ett litet stationshus. Stationens signatur var Lm. Vid Liljeholmens station byggdes även Sveriges första verkstad för reparation av lokomotiv och vagnar.

Vid Liljeholmen arbetar Axel under två års tid och flyttar sedan till Linköping där han 20 år gammal gifter sig med den ett år yngre Anna Nyqvist. I samma hus (Klostergården) som Anna växte upp, bodde senare också Augusta, som skulle komma att gifta sig med Axel och Annas son Gunnar. Axel arbetar som eldare vid järnvägen i Linköping. Ville man åka tåg från Linköping till Norrköping tog resan på den här tiden närmare två timmar!

Efter ett par år i Linköping får Axel i november 1880 tjänst som eldare vid järnvägen i Katrineholm. Familjen består nu förutom av hustrun Anna också av dotter Gunhild. Till Katrineholm flyttar samtidigt också också Axels syster Clara med sin make Johan Stenberg, också han eldare, och deras två små barn. 23 år gammal får Axel tjänst som ordinarie lokförare och han kommer att bli en av de yngsta lokförarna på SJ.

Den 3 november 1862 stod tvåtusen personer och väntade vid stationen som hette Katrineholm. Det första tåget skulle komma. Stationshuset var smyckat med flaggor och blommor. De flesta av de församlade hade aldrig förr sett ett tåg. Spänningen var stor. De fick vänta en timme innan de såg röken från ångloket. Bland passagerarna fanns kung Karl XV och Nils Ericsson, mannen som fått uppdraget att planera Sveriges järnväg. Efter en kvart med tal, musik och salut avgick tåget mot Vingåker. Det rullade iväg med en hastighet av 10 km i timmen. Dagen blev början på samhällets framväxt. Från stationen kunde man nå både Stockholm och Göteborg och en rad platser utmed den västra stambanan. Fyra år senare var den östra stambanan klar mot Norrköping och vidare mot Nässjö. Katrineholm blev en knutpunkt. Järnvägens förändrade Sverige. Varor kunde transporteras på ett sätt som hittills varit omöjligt. Man kunde åka ända till Stockholm på bara 4 timmar, samma resa som hade tagit 17 timmar med häst och vagn. Vid den här tiden fanns många olika tidszoner i landet. Tidtabellerna för tågen blev krångliga och svåra att följa. Från år 1879 infördes en gemensam tid så att alla klockor i hela Sverige visade samma klockslag. Tågen drevs länge av ångkraft. I lokomotivet satt en stor ångpanna som eldades med kol. Utmed banorna byggdes stationer på lämpliga avstånd för tankning av kol och vatten. Västra stambanan förbi Katrineholm elektrifierades 1926 och den östra stambanan 1932. Järnvägen drogs genom obebyggda trakter och satte liv i bygderna. Särskilt livligt blev det på de platser där man anlade stationer. De placerades med vissa avstånd för att ångpannorna behövde kol och vatten och för att passagerarna behövde äta och dricka. Det var godstransporterna som var den stora anledningen till att staten ville bygga järnvägar i mitten på 1800-talet. Persontrafiken kom i andra hand. Under de första åren var biljetterna dessutom dyra, att åka tåg var inget för vanligt folk.  

Robert, Gunnar (min farfars far), Gerda och Una föds här i Katrineholm. Lille Robert dör av lunginflammation tre månader gammal (under ett besök hos morföräldrarna i Linköping).

1889 går flytten till Mjölby där Axel nu har sin placering och familjen bor under nio år i tjänstebostaden på Järnvägsstationen.

Familjen Engstrand hade också en hund, Vira! "Mycket klok, kunde bära groggbrickan på ryggen” står det på baksidan av kortet.

I Mjölby föds Einar och Aina och här går barnen i skolan. I min farbror Kajs anteckningar kan man läsa att Gunnar gick i skolan fram till 1894, då han var 12 år gammal, för att sedan under tre års tid arbeta i Vilens mekaniska verkstad. Samma år läste han fram i Mjölby kyrka och i april 1898 flyttar familjen Engstrand till Linköping och Ågatan 41. Huset på Ågatan 41 "Spegelmakaregården", står idag i Gamla Linköping dit det flyttades 1953.

I Linköping kommer Axel att arbeta som lokförare i nästan 20 år. I slutet av 1800-talet var lokförare ett högstatusjobb med hög lön. I boken "Sveriges Järnvägshistoria" står att läsa.

År 1900 -  Axel Abdon Engstrand, anställningsnummer 3 656. Familjen hyr en bostad i Statens hus. Axel har en årslön på 1 200:-, då är hyran betald.

Generaldirektör för SJ vid den här tidpunkten var Rudolf Cronstedt, hans årslön låg på 10 000:-

I mars 1901 emigrerar döttrarna Gunhild och Gerda till Amerika. Gunhild är 21 år och Gerda 16, när de åker med Wilsonlinjens Rollo över Atlanten. Gunhild gifter sig i Amerika med Karl Oscar Erickson också han från Östergötland. Familjen får sex barn och bor i Red Oak, Montgomery, Iowa. Gerda förblir ogift och bor också hon en tid i Red Oak, därefter i Omaha (Nebraska), New York och slutligen Los Angeles.

Samma år som döttrarna emigrerar, flyttar sonen Gunnar till Malmö, där han praktiserar och arbetar på Järnvägsverkstaden med att sätta ihop maskiner. Tillbaka i Linköping blir Gunnar eldarlärling. Han blev sedan ordinarie eldare vid SJ efter att 1906 ha gått igenom eldarskola. 12 oktober 1907 gifter sig Gunnar med Augusta, då har paret redan fått två "oäkta" barn Gunhild och Einar (min farfar). Ett par veckor efter bröllopet dör Axels mamma Anna av magkräfta.

Kvar hemma hos Axel finns barnen Una, 20 år, Einar 17 år och Aina 14 år. Min farbror Kaj har skrivit i sina anteckningar att Axel köpte kläder åt flickorna i en manufakturaffär på Storgatan. Denna affären drevs av Fröken Gerda Malmström från Skåne, som hade flyttat till Linköping i början av seklet. I oktober 1911 gifter sig Axel och Gerda. Axel är då 54 år, Gerda 46. Kaj skriver vidare att Gunnar inte var så förtjust i bröllopet. Han glömde aldrig sin mamma...

Gunnars yngre bror Einar tillbringade ett par år efter det att mamma Anna dött på Första yrkeskompaniet i Vaxholm som 3:e klassens eldare. I Linköping bor nu Axel, Gerda, Una och Aina på Repslagaregatan. Kort efter bröllopet mellan Axel och Gerda ger sig också Einar av till Amerika. Han åker till Red Oak, Iowa där systrarna bor och vad som sedan händer Einar kan ni läsa här.

Una gifter sig efter några år med Knut Sjögren och paret adopterar dottern Margareta. Många av Knuts syskon har också emigrerat till Amerika. Paret bor kvar i Linköping livet ut.

Aina gifter sig med den tio år äldre militären Oskar Olsson. Paret får tre flickor Marianne, Boel och Ingrid. När Aina blir änka i 50-årsåldern flyttar hon från Skänninge till Linköping. Aina kommer att bli 97 år gammal.

Axels dotter Gerda som emigrerat 1901 och i Amerika kallar sig Gertie och Gertrud kommer tillbaka till Sverige några gånger. Dels en gång 1913, sedan en gång på 30-talet efter att pappa Axel dött. På 20-talet arbetar hon en tid i Hamburg, Tyskland. När hon dör 1965 bor hon på Van Ness Avenue i Los Angeles.

Axel hinner precis fira sin pappa Gustaf Adolfs 100-årsdag innan han avlider i magsäckscancer i januari 1931, samma sjukdom som ledde till hustrun Annas död 24 år tidigare.

Gerda bor kvar i Linköping och dör i september 1947, 82 år gammal.

Det är flera i släkten som arbetar vid järnvägen. Syster Jennys make Lars Fredrik Blixt arbetar liksom Axel som lokförare i Katrineholm och i Linköping. Syster Claras make Johan likaså. Syster Selmas make Johan Swartz är stins och stationsföreståndare på flera plaster runt om i Östergötland. Av Axels barn är det sonen Gunnar som kommer att gå i sin fars fotspår.

Linghed är en långsträckt by i norra delen av Falun kommun, mitt emellan Enviken och Svärdsjö. Linghed har en slösande vacker natur. Här finns höga berg med många fina utsiktspunkter, forsande vattendrag, större sjöar och små blänkande tjärnar. Alla ursprungliga gårdar var här i Linghed koncentrerade till den södra sidan av åsen. Tätt, tätt låg där stugor, fähus, lider, linnhösbodar, härbren, bastur och smedjor. I Linghed nämns 50 bönder i mitten av 1700-talet. I dag består orten av drygt 350 hushåll.

Alla bondgårdarna i Linghed hade egna fäbodar, slogar eller lötar, för att få tillräckligt med foder till djuren. Djurhållningen vid fäbodarna var mycket aktiv under slutet av 1800-talet samt början av 1900-talet. Alla fäbodbrukare vandrade med djuren till sina fäbodar vid början av sommaren. Fäbodpigorna och djuren återvände hem vid Mickelsmäss eller när betet tog slut vid lötarna och fäbodarna.

Den första personen jag hittar information om i kyrkböckerna är Anders Andersson. Min man Olas mormors farfars farfars farfars far! I åtta generationer skulle man bo kvar här i Linghed innan flytten gick till Orsa, några mil bort. Anders föddes i Linghed 1690 son till Anders Görsson och hans hustru Carin Andersdotter. Det står 1688 i kyrkboken, men man hade inte alltid så noga koll. Om Anders kan man läsa när han dör vid 75 års ålder, att han bott hemma hos föräldrarna tills dess att han gifte sig. Att han sedan varit gift i 47 år, fått fyra barn (Karin, Anders, Brita och så Brita igen). Då den första lilla Brita dog, fick nästa flicka heta likadant för att hedra den avlidna dottern. Anders har varit en flitig och redig man, haft en god hälsa tills dess att han med tilltagande ålder blev lite menförd.

När Anders dör bor hans änka Anna Andersdotter (född på gård Linghed 25) kvar på gården. Det blir sonen AndersGörs Anders och hans familj som nu tar över gården, Linghed 35. När mamma Anna dör flyttar syster Brita iväg, hon gifter sig med den 19 år yngre Smed Eric Andersson från Linghed 31. Brita är 43 år och Smed Eric 25!

AndersGörs Anders själv gifter sig med Margareta Andersdotter som kommer från byn Isala, 3 km bort.

Enligt traditionen gömde sig Gustav Vasa i Isala, under sin flykt undan danskarna. På orten finns fortfarande "Kungsladan" kvar. En Sven Alfson, även kallad Sven Elfsson, Sven Nilsson eller Sven Algotsson i olika uppteckningar skall enligt Gustav Vasas öden och äventyr i Dalarna hjälpt Gustav Vasa att gömma sig. Svens hustru skall en gång ha räddat honom genom att daska till honom med sin brödspade och därmed avleda danskarnas misstankar, då de inte kunde tro en bondmora ha kurage nog att hantera en ädling som Gustav Vasa på det sättet. Senare skall även Sven ha förs Gustav vidare, dold i ett hölass.

AndersGörs Anders och Margareta får tre barn och det kommer att bli deras äldste son (med samma namn som pappan), AndersGörs Anders som tar över gård 35 efter föräldrarna.

Yngste sonen Smed Jan Andersson och hans hustru Brita bosätter sig på faster Britas, och hennes unge makes gård. Jan står här som "fosterson", men är nu 35 år gammal och endast åtta år äldre än sin fosterfar. Hans hustru Brita är lika gammal som "fostersvärfadern". Brita och Smed Eric får inga egna barn kanske var det för Smed Jan lättare skulle kunna ta över fosterföräldrarnas gård som han blir fosterson som vuxen.

Smed Jan och Brita får två barn, dottern Anna avlider av feber, 19 år gammal. Sonen Smed Eric, som kommer att bli nästan 80 år gammal gifter sig med Vinds Brita, deras son Smed Johan med Brita och deras son Smed Erik med Smedmor Anna Jansdotter. Alla kom de från gårdar runt om i den lilla byn.

Det hade blivit lättare att ta sig till och från Linghed. År 1888 byggdes här en smalspårig järnväg och därmed en förbindelse av byn med östkusten vid Norrsundet. Detta blev starten som utvecklade Linghed från att enbart varit en jord- och skogsbruksbygd till även ett industrisamhälle.

Två av Smed Erik och Smedmor Annas barn hittade också de sina äkta hälfter i Linghed och blev kvar här livet ut. Sonen Smed Erik Eriksson (Olas mormorsfar) gör värnplikten på I 13 i Falun (Dalregementet). Under tiden träffar han sin Emma (Olas mormorsmor) som kom från Näs, Hosjö, tre mil från Linghed.

Smed Erik och Emma bosatte sig också de i Linghed. Linghed 3:e skriftlaget står det i kyrkboken Skriftlag = De personer som samtidigt förhördes vid skrifthåll, i husförhör, husförhörsrote. Smed Erik var urmakare och hade Urmakeriaffär i byn.

Erik och Emmas nio barn är alla födda här i Linghed och familjen bodde i huset nedan.

När Smed Erik och Emma är i 40-årsåldern lämnar de Linghed och flyttar till Kyrkbyn i Orsa. De flesta av barnen flyttar med, men några har hunnit flytta hemifrån och arbetar i Falun och Uppsala. Efter ett par år i Orsa, går flytten till Mora och Mora-Noret.

1928 dör Smed Erik, 50 år gammal på lasarettet i Mora. Ljumsbråck och blodpropp i lungan står det i kyrkboken.

Några år efter det att maken Erik har dött förlorar Emma sin äldsta son Karl i TBC.

Emma lever i ytterligare 30 år, hon bor kvar i Mora men flyttar de sista åren till Falun där yngste sonen Claes (slaktare) och hans hustru Agnes är bosatta.

Dottern Edit som flyttat till Uppsala i unga år, bor kvar där hela livet.

Emmy, bor också hon i Uppsala i några år. Flyttar sedan till Mora, gifter sig med Karl Johan "Kalle" och paret flyttar sedan tillbaka till Linghed, där de båda växt upp. Tar över den gård som Kalles föräldrar (Hans och Märta Sandgren) äger och bor där med sina tre söner.

Elida bor också i Uppsala några år i ungdomen, flyttar sedan till Mora och därefter till Stockholm och Södermalm. Bor efter skilsmässa kvar i Stockholm i många år med sin dotter Harriet. Flyttar därefter till Mora och Avesta. Min svärmor Gerd bodde en tid hos moster Elida på Folkungagatan på Söder.

Brita som har flyttat med föräldrarna till Orsa och Mora flyttar sedan till Stockholm där hon gifter sig med bageriarbetare Bengt Karlsson. När Bengt dör 48 år gammal, bor Brita kvar i Stockholm med sina tre barn.

Martin blir kvar i Mora livet ut. Han gifter sig med dalkullan Gunhild "Gun" och paret får två barn. Martin är sågverksarbetare.

Gerda (Olas mormor)

I mitten av alla nio syskon föds min svärmor Gerds mamma Gerda. Gerda är i de yngre tonåren då familjen flyttar från Linghed. Hon växer upp i Mora och arbetar en tid som hembiträde i Falun. Från Morbygden utanför Falun kommer möbelsnickarmästare Fritz Hedström

Fritz och Gerda gifter sig den 6 oktober 1934. Gerda är då 27 år gammal och drygt ett år senare föds Gerd.

Fritz och Gerda kommer att få sex barn. Sonen Åke föds också han i Falun och familjen flyttar i början av 40-talet till Motala. I Motala föds Barbro, Ann-Britt, Sixten och Ethel.

Under några år bor familjen i Karlsby och det är också här dotter Gerd träffar sin Jan (Olas föräldrar). Under åren i Karlsby inträffar en mycket tragisk olycka, då Gerds lillebror Åke omkommer.  Åke ska snart ska fylla 15 år, då han onsdagen den 10 juni 1953 får låna en kompis motorcykel.

En tid efter den den tragiska dödsolyckan flyttar Fritz och Gerda till Bodafors där Fritz arbetade på Svenska Möbelfabriken samt öppnar eget möbelsnickeri. De sista åren bor Fritz och Gerda i Eksjö. Jag hann aldrig träffa Gerda, men väl Fritz några gånger.

"Signalemang: Längd: 181 cm, Ögon: Gråblå, Hår: Mörkt, Övriga kännetecken: Kraftig kroppsbyggnad, frisk hy, normal näsa, en mindre brun fläck å hakan"

3 april 1924 skrivs Einar (Axel) Engstrand in vid Sjömanshuset i Karlskrona för tjänstgöring vid Kungliga Flottans maskinavdelning, Einar är då 17 år gammal. 6 år, 6 månader och 28 dagar senare överförs Einar från den fasta tjänsten vid krigsministeriet, till Norrköpings Sjömanshus och Handelsflottan. Einar börjar som skeppseldare och får efter underofficersutbildning, tjänstgöring som korpral. När Einar skrivs över till Handelsflottan har han titeln Övermaskinist!

"Yrke vid antagningen: Elektriker, Folkbokföringsort vid antagningen: Norrköping S:t Olai församling, Östergötlands län. Närmaste anhöring: Fader Lokförare Gunnar Engstrand Östra Kyrkogatan 26 a i Norrköping"

Det kom en ny årskull till Karlskrona varje år. En skara tonårspojkar av vilka många tidigare knappt varit utanför hembyn på egen hand. Några var blyga och försagda, medan andra under kaxigt skrävlande traskade iväg till skeppsgossekasernen Anckarstierna. Där fick de genomgå en rad prov och undersökningar för att avgöra om de var av det rätta virket för att bli dugliga örlogsmän. De som inte klarade proven blev hemskickade. För dem som antogs var prövningarna långtifrån över. Genom utbildning, disciplin och kamratfostran skulle de under tre år formas till följsamma kuggar i det maskineri av lydnad, laganda och muskelkraft som krävdes för att manövrera ett fartyg. Vad som väntade pojkarna framgår av texten i värvningsbroschyren ”Skeppsgosselivet i ord och bild”, som gavs ut 1928: Skeppsgossekåren är avsedd för riktiga pojkar. Morsgrisar passa icke där. Skeppsgossen får vänja sig vid ordning och disciplin, men han blir samtidigt vänligt omhändertagen och på det omsorgsfullaste vårdad. Han får leva ett friskt, härligt och omväxlande liv – ett liv för en hurtig pojke. I hans kommande yrke väntar honom väl i regel icke "guld och gröna skogar", men om han sköter sig kan han uppnå underofficerens – i de bästa fall måhända officerens – aktade ställning och dessutom en genom pension tryggad ålderdom. Skeppsgossarna, i sina blå bussaronger och med mössan på svaj, hade varit välkända figurer i Karlskrona ända sedan staden grundades, och när kåren avvecklades 1939 hade den fostrat pojkar till sjömän i över tvåhundrafemtio år.

Från det att pojkarna skrevs in i kåren gick utbildningen ut på att främja "sjömansandan". I stället för namn användes ett tilldelat nummer, och de personliga tillhörigheterna fick inte vara fler än vad som rymdes i en kista ombord på skolfartyget eller i ett litet plåtskåp i kasernens sovsal.

Efter tre års grundutbildning blev gossarna ”karlskrivna”. Då övergick man till sjömanskåren för att tjänstgöra på flottans fartyg, där man var kontraktsbunden på sex år.

Einar föddes i Linköping den 25 november 1906. Både Einar och storasyster Gunhild (1903) var födda innan föräldrarna Gunnar och Augusta gifte sig, och står som oäkta i kyrkboken. Pappa Gunnar begär dock skriftligen att få barnen antecknade som sina.

Till Norrköping och Östra Kyrkogatan (heter Kristinagatan sedan 1958) flyttade Gunnar och Augusta från Linköping med sina barn Gunhild (13 år) och Einar (10 år) sommaren 1916.

Efter en tid på folkskolan S:t Olai i Norrköping börjar Einar på Högre Allmänna Läroverket. Betygen var väl inte så där lysande - Hur f..n kan man få C i Kristendom, sa pappa Gunnar!

Gunnar gick från att arbeta som lokeldare till att bli lokförare, ett yrke som på 1920-talet hade hög status. Familjen Engstrand hade råd att hyra en sommarstuga några mil ifrån Norrköping, där som ni vet vi huserar än idag.

I början av april 1924 skrivs Einar ut från kyrkboken i Norrköping och står som utflyttad till Karlskrona Amiralitetsförsamling. Einar är 17 år gammal och står som elektriker i kyrkboken. För ung för militärtjänstgöring men i Karlskrona fanns Skeppsgossekåren. Kanske tyckte pappa Gunnar att detta var en lämplig utbildning för sonen, som ju ej hade så lysande betyg.

För att få tillhöra församlingen var ett av kraven att man var anställd vid Försvarsmakten inom marinen. När Einar några år senare gifter sig med Irma, sker det här i Amiralitetskyrkan, älste sonen Kaj är också född i Karlskrona.

I Einars Sjöfartsböcker kan man följa hans resor till sjöss. Här finns betyg, tjänstgöringsgrad, lönegrad, utbildningar han genomfört, fartyg han tjänstgjort på. Allt noga bestyrkt av högre befäl.

Utbildningar för N:r 69 Engstrand: Det är rekrytutbildning, korpralsutbildning, underofficersutbildning samt särskilda kurser. Medelbetyg enligt betygsskalan nedan.

Det finns en sida i boken med utdrag ur sjukjournal, och man kan se att Einar har varit sjuk några gånger. Sommaren 1925 ligger han på fältsjukhus i 49 dagar! Notering finns om att han är beviljad en månads tjänstledighet.

Första gången det bär av till sjöss är den 22 augusti 1926. Einar är nu 19 år gammal.

Resan går med HMS Pansarskepp Sverige och man är borta i 55 dagar.

Man kan läsa att fartyget var 119,72 meter långt, 18,63 meter brett och hade ett djupgående på 6,25 meter. Skrovet var byggt av nitat stål med överlappande plåtar, och hade pansarplåt i vattenlinjen samt på däcket. Då HMS Sverige byggdes fanns utrymme för en besättning på totalt 443 man. Einar står som "elev i maskinskola", i boken. Maskineriet utgjordes av tolv koleldade pannor i fyra eldrum som levererade ånga till två ångturbiner. Pannorna placerades i två grupper om sex stycken, vilket innebar att fartyget behövde två skorstenar. Vid högsta fart levererade pannorna 132 ton ånga per timme med 18 bars tryck, och man behövde då elda 270 ton kol per dygn. Då man inte var säker på att kunna elda så mycket kol under en längre tid, utrustades varje panna dessutom med två oljebrännare, vars oljeförråd räckte till 20 timmars forcering. Nästa resa går med HMS Tapperheten, en kortare tur på ett par dagar.

Onsdagen den 27 oktober 1926 åker man ut med Pansarkryssaren Fylgia, också kallad "den vita svanen". Fartyget hade fått sitt namn från fylgjor (övernaturliga väsen) i den nordiska mytologin. Förmodligen tränade man under några dagar för ett viktigt uppdrag som skulle äga rum en dryg vecka senare.

Prinsessan Astrid var född 1905 och dotter till prins Carl och prinsessan Ingeborg. På sommaren 1926 vistades familjen på sitt sommarresidens Fridhem, Norrköping, inte långt från våra sommarstugor vid Lövsjön. Dit inbjöds kronprins Leopold av Belgien och en romans mellan de båda uppstod. Då hade prinsessan Astrid tidigare varit på besök i Belgien på ett av kungens sommarslott. Redan i september eklaterades förlovningen och den 4 november hölls den borgerliga vigseln i Rikssalen på Stockholms slott. Efter bröllopsmiddagen på kvällen lämnade det belgiska kungaparet och kronprinsen Stockholm och återvände till Belgien för att förbereda den kyrkliga vigselceremonin i Bryssel. Prinsessan Astrid tog sig via tåg till Malmö där den svenska kryssaren HMS Fylgia hämtade upp Astrid och hennes familj. 8 november kom man fram till till Antwerpen där prinsessan togs emot av tusentals väntande människor. Den 10 november vigdes paret i domkyrkan Sainte Gudule i Bryssel.

Astrid och farfar Einars resa!

När kronprinsessan och hennes familj gått iland fortsatte Fylgia sin långresa. 13 april 1927 var man tillbaka i Karlskrona igen, efter 164 dagar till sjöss.

Har fått hjälp av min pappa Jan, som återger vad Einar berättat: "I Vera Cruz, Mexico bjöd pappa upp en vacker tös, som tillhörde någon eldfängd mexikanare. Pappa klarade livhanken tack vare några kompisar".

Väl i Sverige är Einar är tjänstledig en vecka i april innan det är dags för nästa tur.

Den 22 april 1927 åker Einar iväg med depåfartyget HMS Svea, vilket var Sveriges första bepansrade fartyg (med kanoner från Bofors). Det blir en riktig långresa, inte förrän den 19 augusti 1928 är han tillbaka i Karlskrona igen, en resa på 486 dagar! Fartyget håller sig runt Sveriges kust och någon gång där på våren, sommaren 1927 träffar han Irma på Dalarö i Stockholms skärgård.

Irmas tvillingbror Ivar dör i januari 1928 och Irma flyttar då från Stockholm hem till föräldrarna i Söderhamn. Hela hösten 1928 tillbringar Einar på underofficersskolan i Karlskrona och den 22 december gifter sig Einar med Irma (Maria) Lindberg, som nu kommit hitflyttandes till Karlskrona.

25 april 1929 är det dags för ännu en resa. Även denna gång med HMS Pansarskepp Sverige. Resan varar i 117 dagar, man är åter i Karlskrona den 19 augusti. Pansarskeppet Sverige håller sig i Europa, jag har hittat en samling foton tagna av Gunvald Berger, som måste ha varit med på samma båt som Einar. Ombord på HMS Sverige fotograferade Gunvald bland annat kung Gustav V:s statsbesök i Estland och Lettland 1929, samt en landstigningsövning som matroser och officerare genomförde på Stabbo i Stockholms södra skärgård samma år. Kanske är Einar med på någon av bilderna.

30 juni 1930 föds sonen Kaj, och ett par månader senare ger sig Einar av på sin sista resa som anställd av Kungliga flottan.

Med torpedkryssaren HSM Psilander är Einar borta från mitten av augusti till den 18 oktober.

Einars tid vid Kungliga flottan är nu över. Han har kommit så långt han kunde, underofficer, inom flottan. Nu väntar istället Handelsflottan och i slutet av oktober flyttar Einar, Irma och Kaj till Norrköping där Einar skrivs in vid Norrköpings Sjömanshus.

Väl i Norrköping, mår hustru Irma inte bra. Hennes tidigare TBC har gjort sig påmind. Läkarutlåtandet visar på återinsjuknande i den farliga sjukdomen och bara en dryg vecka senare måste Einar ge sig av igen. Den första av totalt sju resor som anställd i Handelsflottan går den 15 november med ångfartyget S/S Lucy via Helsingborg till England. Kaj tas om hand av farmor Augusta och farfar Gunnar. Som om inte eländet är nog, förliser S/S Lucy utanför Englands kust julafton 1930! Besättningen klarar sig och får bo på Cliffmount hotel i Runswick Bay.

Einars övriga resor med Handelsflottan

Mercia 4 februari 1931 till 10 november 1931: Nästa resa för Einar är med ångfartyget Mercia. Einar arbetar som 2:e maskinist och resan går från Gdansk till Nord - och Östersjöhamnar.

Mercia 11 november 1931 till 9 februari 1932: Även denna resa med Mercia och Nord- och Östersjöhamnar. Einar får efter denna resa ledigt ett par månader. Einars föräldrar bor i en lägenhet på Norra Kungsgatan 11 i Norrköping, här bor Kaj och Einar när han är på land, medan Irma vistas på Sanatoriet i Kolmården.

Handelsfartyget Mercia. Den 29 september 1939 gick hon från Sundsvall med torr sulfitmassa. Tre dagar senare stoppades hon i Södra Östersjön av ett tyskt flygplan en Junkers Ju 52 från Küstenfligergruppe 706 och uppmanades gå till Stettin. En Vorpostenboot satte senare ombord en prisbesättning. Eftersom lasten kunde användas för tillverkning av bomullskrut förklarade fartyg och last konfiskerade för tysk räkning.

Acacia 24 april 1932 till 19 juli 1932: Resan går till hamnar runt om i Europa.

Med Kolsnaren gör Einar fyra resor.

Min pappa Jan har kvar ett emblem som skulle sitta på rockslaget på uniformen. En flagga med texten RTAB - Rederie Transatlantic AB, där Kolsnaren ingick. "Pappa översatte alltid detta till Robbes and Bombs together"

Kolsnaren 30 juli 1932 till 28 september 1932: Till Västafrika, Einar är nu 3:e maskinist. En månad ledigt innan nästa resa och Einar åker hem till Norköping.

Kolsnaren 27 oktober 1932 till 28 april 1933: Denna resa går till Indien och Afrika, man är borta i ett halvår.

Spådomen: Enligt vad min pappa Jan kommer ihåg hände ungefär följande när Kolsnaren låg för ankar utanför Burmas kust: Någon knackade på dörren och denne ville spå pappa, han ville inte. Sedan berättar pappa att denne spåman hade tittat på honom genom hyttfönstret och rätt som det var fanns han inne i hytten. Hur som helst bad han pappa att tänka på en blomma. Och hur han än tänkte var hjärnan blockerad och det fanns bara en. Det var ROS. Mycket riktigt han gissade detta. Sedan berättade spåmannen att hans pappa hette Gunnar! Vidare att mamma Irma hade blivit sjuk på nytt. Hur många barn de skulle få. Vad som skulle hända i hans karriär och liv. Dessa detaljer kommer jag dessvärre inte ihåg. Han berättade dock att det hade inträffat som spåtts. Han gav pappa ett lyckonummer, vilket vet jag inte. Det var så att besättningen hade som regel att spela om vem som skulle bjuda på en omgång (antar att det är dricka) längs resan. Man skrev visst ner en siffra på ett papper och som sedan drogs. Hur ofta detta skedde vet jag inte, men på hela hemresan behövde pappa inte bjuda på en enda omgång!"

Kolsnaren 13 maj 1933 till 16 juni 1934: Denna gång går färden till USA, och man kommer att vara borta i över ett år! Efter det att Irma återhämtat sig från sin TBC på Sanatoriet i Kolmården tillbringar hon 33 dagar ombord Kolsnaren i Östersjön tillsammans med maken, innan Einars resa över Atlanten. Irma och Kaj bosätter sig sedan i Göteborg, Irma blir helt friskförklarad i februari 1934.

Kolsnaren 2 juli 1934 till 13 september 1935: Den sista resan Einar gör med Handelsflottan går också den till USA. Man reser även till Sydafrika (Kapstaden) och Västafrika. Min pappa Jan berättar: "Kommer ihåg berättelsen om när de passerade Afrikas västkust. När de lastade förnödenheter kom lokalbefolkningen ut med skaffning till båten på redden. Som belöning ville man gärna ha salt. Det berättades att man då hade gett en man som gått ombord en dryg matsked salt. Han slukade densamma längtansfullt. Ögonen rullade sedan en lång stund och det var säkert kämpigt att äta så mycket salt på en gång  När så hade skett sade mannen med eftertryck orden ”Plenty enough, too much no good”. Den perfekta översättningen för vad vi kallar lagom".

"En annan händelse var när kaptenen på båten hade en papegoja som sades kunna tala. Vid ett tillfälle hade några besättningsmän försökt att få kontakt med den språkande papegojan. Då den trots försök inte ville språka hade de sänkt ner densamma i en hink vatten. Upphängd med vatten rinnande på gojan kom kaptenen förbi och skällde ut männen. De förklarade att de ville höra gojan tala. Då sa kaptenen att ”tala kan den nog men tänka gör den desto jävligare!"

Den 13 september 1935, på hustru Irmas 32-årsdag angör Kolsnaren Göteborgs hamn och den sista september tillträder Einar en tjänst som maskiningenjör vid Vänersborgs sjukhus. Tiden på sjön är över, frånsett fiske på Lövsjön, men stora maskiner kommer Einar att ägna sig åt hela livet.

Det var söndag den där dagen i september 1903 när Järnsvarvare Bror Lindberg och hans hustru Josefina Nilsson fick sina tvillingar Ivar och Irma.

(Bror) Ivar och Irma (Maria) var parets sjunde och åttonde barn och familjen bodde i 3:e kvarteret, Nr 17 (Norrtullsgatan) i Söderhamn. De tre gatorna som löper inåt från Söderhamnsån är Norrtullsgatan, Kungsgatan och Köpmangatan.

Söderhamn skapas av den svenska krigsindustrin. Gustav II Adolf insåg det 30-åriga krigets stora behov av vapen. Därför ställde han ett ultimatum till Hälsinglands vapensmeder, antingen lägger ner ni er produktion på landsbygden eller så flyttar ni till Söderhamn. Och så kom det sig att många vapensmeder tvångsrekryterades till den nya staden Söderhamn. Resan fram till dagens Söderhamn innehåller många stopp på vägen. Ett stort sådant var stadsbranden 1876, som gjorde runt en tredjedel av stadens invånare hemlösa. Redan året före branden, 1875, hade stadsplaneraren fått i uppdrag att göra en ny stadsplan. Så man hade faktiskt redan en stadsplan på gång i byrålådan och nu kunde man fullfölja den under återuppbyggnaden.

Bror Lindberg hade flyttat hit till Söderhamn med sina föräldrar och syskon 1878, ett par år efter den stora branden. Pappa Alarik Wilhelm hade fått arbete i staden som konstförvantare/typograf, ett yrke som också barnbarnet Ivar skulle komma att ägna sig åt. Josefina Nilsson kom till Söderhamn med föräldrar och syskon några år senare, 1883. Bådas familjer flyttade hit från Uppsala.

Bror och Josefinas barn skulle så småningom bli tio till antalet. De flesta av syskonen kom att bosätta sig i Stockholm (Erna, Edith, Einar, Edvin, Iris och Ingrid). Brodern Einar flyttar tillbaka till Söderhamn 1917, efter några år i Stockholm. Med sig hem har han den nyfödde sonen Einar "Eje", som kommer att växa upp som ett syskon i familjen Lindberg. "En mer eller mindre" lär mamma Josefina ha sagt." (Ejes faster Ingrid är då tre år gammal). Einar bildar ny familj, det blev aldrig något av förhållandet med Ejes biologiska mamma. Einar och hans familj bosätter sig efter några år på Västkusten, i Smedjebacken. Lillasyster Anna-Lisa hamnar i Alingsås och storasyster Elsa, som ska bli 98 år gammal, bosätter sig i Borlänge. Elsas dotterdotter Birgitta Forsberg är svärmor till en av vår tids främsta skidskyttar. Min farmor Irma bodde de sista 50 åren av sitt liv i Västerås.

Några av syskonen Lindberg i finsoffan hemma i Söderhamn. Den lilla byrån som fanns i farmor Irmas barndomshem, står idag i vår sommarstuga.

Utflykt någon gång i mitten av 20-talet. Ivar står bakom sina föräldrar, tvillingsyster Irma sitter jämte mamma Josefina. Längst fram Eje och så Ingrid.

Det här kortet är taget av fotograf Erik Bodén, innehavare av Firma Erik Bodén i Söderhamn. Jag skulle tro att kortet är taget 1924, tvillingarna är då 21 år gamla. Irma flyttar till Stockholm i november samma år. Väl i Stockholm blir Irma efter en tid sjuk i TBC, vilket ni kan läsa om här.

Ivar flyttar även han till Stockholm. I januari 1926 flyttar han in hos sin storasyster Edith som bor med sin make Oscar Brask på Hantverkargatan 37 på Kungsholmen.

Ivar bor hos Brasks under hela året i Stockholm och arbetar som typograf. Den 11 december 1926 är Ivar tillbaka i Söderhamn igen, och på Julafton samma år får Edith och Oscar Brask sin förstfödda dotter Britta Elisabeth "Beb". Beb lever än idag. I föräldrahemmet i Söderhamn finns förutom Ivar och hans föräldrar de syskon som fortfarande bor hemma, Anna-Lisa, Ingrid och Eje. Även Irma vistas här en tid, när hon inte är på Sanatoriet i Mohed. Ivar arbetar som typograf och presstryckare, nu vid August Hammarströms tryckeri. Ivar beskrivs som en intresserad kollega. På fritiden är Ivar medlem i Söderhamns IF och han vinner också första pris i en gångtävling.

I december 1927 blir Ivar sjuk och familjens älskade son och broder avlider på Söderhamns lasarett, endast 24 år gammal den 3 januari 1928, efter några veckors sjukdom. Som dödsorsak anges halsinflammation med efterföljande lunginflammation.

När Ivar begravs den 8 januari 1928, vilket liksom när han föddes också var en söndag, håller pastor Nils Hjorth en anslående dödsbetraktelse och ett gripande tal. Lindberg var en god och vänsäll kamrat, varför hans mine ska bevaras i tacksamhet av kollegor, kamrater och vänner. Begravningen var välfylld, förutom släkt och vänner fanns där också representanter från IOGT, Söderhamns IF och Söderhamns typografklubb.

Min farmor Irma kommer hem från Stockholm till Söderhamn efter det att bror Ivar har dött, och hon stannar hemma till november samma år då flytten går till Blekinge och Karlskrona. Den 22 december gifter sig Irma och korpral Einar Engstrand i Karlskrona amiralitetsförsamling. Irma skulle komma att överleva sin tvillingbror med 70 år!

"Irmas släkt" har min farfar Einar skrivit under detta kort. Jag tror att det är taget i samband med Ivars begravning den 8:e januari 1928. Min farmor Irma står längst upp till höger på den övre raden (med halsband). Både bror Einar (till vänster om Irma) och den nyligen avlidne Ivar (till höger om Irma) är inklippta på kortet i efterhand. Edvin (längst upp till höger) och pappa Bror (mitten längst ner) har vit fluga.

Åren går, här sitter Bror och Josefina framför fem av sina döttrar med män samt sonen Edvin och hans fru. Det är Anna-Lisa o Sven Eriksson, Edith o Oscar Brask, Ingrid (Ajs) o Mats Bergmark, Erna o Alfred Sandström, Iris o Roland Morberg, Edvin o Anna-Lisa Lindberg.

Här sitter Bror med sitt näst äldsta barnbarn, Lennart, son till dotter Erna och hennes make Alfred Svanström. Ernas äldste son Rune Alfred, som var född 1917 (samma år som brorsonen Eje), omkom i en motorcykelolycka i Bromma 1940.

Josefina och Bror dör året efter varandra 1945 och 1946 och ligger liksom sonen Ivar begravda på Söderhamns vackra kyrkogård.

Hit till Gålö kom Anna Lovisa Kåhre torsdagen den 16 november 1905 efter att ha lämnat barndomshemmet i Boxholm ett par veckor tidigare. Anna Lovisa är nästan 40 år gammal när hon bryter upp från Östergötland och flyttar till Österhaninge och Stockholms skärgård. Kvar i Boxholm finns mamma Lovisa Persdotter och pappa Pontus Kåhre.

En bror har hon haft också, Axel Victor, som föddes en månad innan mamma Lovisa gifte sig med Pontus Kåhre. Den lille gossen dör dock av slag endast tre månader gammal. Några fler syskon blir det inte. Familjen bor de första åren på gården Ekeberg, under Boxholms Bruk. Det är Gustaf Adolf Engstrand (Pontus svåger) som är brukare på Ekeberg och flera andra i släkten Kåhre (Syskon till Pontus och Gustaf Adolfs fru Kristina) bor också här.

Pontus är inte Anna Lovisas biologiska pappa, men han har funnits i hennes liv sedan hon var två år gammal och hon bär Pontus efternamn. Anna Lovisa föds som oäkta dotter till Lovisa Persdotter. Fader uppges vara "Ingenieuren Marin i Friggestorp". Gustaf Rustan Marin föddes i Skövde 2 maj 1847. Den blott 18 år gamle studerande Gustaf från Friggestorp, Åsbo avlider dock av lungsot den 27 Sep 1865, ett halvår innan dotter Anna Lovisa föds.

Gålö ligger endast 35 minuters bilfärd från Stockholm, här finns en av Stockholms längsta sandstränder med långgrunt hav, vackra vandringsleder, fiskebrygga, camping... En skön oas på fastlandet i skärgården. Till Gålö kommer man via väg söderut mot Nynäshamn, avfart Dalarö.

Den lilla lanthandeln efter Gålövägen vid Lindersvik försåg gålöborna med förnödenheter i början av förra seklet. Den ägdes av handlare Karlsson på Dalarö. Som föreståndare hade Karlsson från 1911 städslat ogifta Anna Lovisa Kåhre som bodde i en liten lägenhet bakom affären.

I december 1928 utsattes handelsboden för ett inbrott som under under brottets gång eskalerade till ett grovt rån. Anna Lovisa, eller Fröken Kåhre som hon kallades, vaknade när tjuvarna bröt sig in och den då 62 år gamla Fröken Kåhre misshandlades grovt med en kofot. De två förövarna, den ene en son från trakten, lämnade det blödande och chockade offret och tog sig upp till Väsby gård där de övernattade i en lada för att sedan ta morgonbussen in till Stockholm. Den skadade kvinnan upptäcktes på morgonen av en granne som såg till att hon fick vård och transport till sjukhus samt kallade på den lokala polisen. Det märkliga med denna historia är att den är uppklarad och gärningsmännen gripna redan innan polisen på plats är klara och anmälan skriven. Detta tack vare den s.k. allmänheten, här representerade av en mjölkbilschaufför och en busschaufför, båda från orten, en bensinstationsägare på Södra Bantorget samt några bastanta poliskonstaplar från 8:e vaktdistriktet på Södermalm.

Hur gick det för offret? Fröken Kåhre intogs på Maria Sjukhus. Ur sjukintyget vid utskrivningen kan man läsa följande: ”Fröken Anna Lovisa Kåhre har vårdats å Maria Sjukhus kir.avd. fom. 18/12 1928 t.o.m. 16/1 -29 för 3:ne sår i v. sida av skallen samt brott i hjärnskålen erhållet genom slag å skallen. Patienten är vid utskrivningen från sjukhuset fortfarande arbetsoförmögen i minst en månad. Något framtida men av skadorna komma med sannolikhet ej att följa. Intygas härmed på heder och samvete.”  

De båda förövarna blev fast på Södermalm i Stockholm. De blev igenkända när de satt på ett kafé på Tjärhovsgatan 2. I dag bor vår Oskar längre ner på denna gata!

Det påstås att fröken Kåhre hade besökt de båda männen när de satt på Långholmen. Kanske hade hon även förlåtit dem. Men detta är obekräftade uppgifter.

Anna Lovisa Kåhre arbetade aldrig mer på Gålö. Hon flyttade tillbaka till sin hembygd i Boxholm i juli samma år. Lyckligtvis fick föräldrarna, aldrig vetskap om dotterns grova misshandel. Pappa Pontus hade gått bort i början av 1928, mamma Lovisa Persdotter ett par år tidigare.

Så här såg det ut i Boxholm när Anna Lovisa flyttade tillbaka sommaren 1929. Här bodde hon sedan på Järnvägsgatan 11 (Sandbacka 9). Järnvägsgatan är den gata som går upp mot vänster, mitt i bild.  

De sista åren av sitt liv bodde Anna Lovisa Kåhre på ålderdomshemmet i Boxholm (Timmerö Norra 1:27 i Ekeby södra församling) och hon avlider där den 24 september 1955, 89 år gammal.

Då Anna Lovisa Kåhre saknade arvingar testamenterade hon sina tillgångar till Allmänna Arvsfonden.

Här kan ni läsa hela berättelsen om rånet, skriven av Mauritz Henriksson för Gålö Gärsar Hembygdsförening.

Gustaf Adolf Engstrand föddes onsdagen den 21 april 1830, son till Livgrenadjär Gustaf Engstrand och hans hustru Anna Stina Andersdotter.

Bilden är tagen runt Gustaf Adolfs 100-årsdag i april 1930. Gustaf Adolf ligger i sin säng omgiven av barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Längst upp till vänster står sonen Axel (min farfars farfar). Till höger om Axel, Gerda Malmström (Axels andra hustru), dottern Clara gift Stenberg med sonen Allan. Bakom blombuketten står dottern Anna Engstrand, Anna förblev ogift och vårdade sin pappa i hemmet tills han dog. Till höger om Anna, Gustaf Adolfs andra son Karl, änkling sedan några år. Jämte Karl står systern Hilda gift Olsson. Till vänster sitter Gustaf Adolfs döttrar Alma gift Ekedahl och Selma gift Swartz. De små barnen är jag osäker på. Gustaf Adolf Engstrand var min farfars farfars far.

När Gustaf Adolf föddes, hade föräldrarna varit gifta i fem år. Pappa Gustaf som tidigare hetat Jacobsson, var soldat under Andra livgrenadjärregementet, Vifolka kompani, och hade tilldelats soldatnamnet Engstrand. Mer om detta och var Gustaf Adolf och hans syskon bodde efter åren på soldattorpet kan ni läsa här.

Från torpet Ljungstorp under Kårarps ägor kom Kristina (Charlotta) Kåhre och den 4 december 1854 gifter sig pigan Kristina med drängen Gustaf Adolf Engstrand i Åsbo kyrka.

Några år senare kommer Gustaf Adolfs bror Anders (Petter) att gifta sig med Kristinas syster Johanna (Sofia) i samma kyrka.

Som nygifta bor Gustaf Adolf och Kristina i Däkstugan (Däckstugan), Andersbo tillsammans med Gustaf Adolfs mamma och syskon.

Några år bor man på Karsbo, Carlberg på Boxholms Bruks ägor där Gustaf Adolf arbetar som dräng. På Karsbo finns också systrarna, tillika pigorna, Maria Charlotta och Fredrica Engstrand. Här finns också Fredricas blivande make, drängen Carl Johan Månsson och deras son (född innan äktenskapet) Frans Otto Månsson. I slutet av 1850-talet bor alla syskon hemma i torpet på Däkstugan igen.

Gustaf Adolf flyttar år 1859 med fru Kristina och de tre barnen Jenny, Axel och Clara från Däkstugan till Boxholms Bruk där Gustaf Adolf får tjänst som Bruksbyggmästare. Samtidigt blir Gustaf Adolf, vid 29 års ålder, 1/4 - brukare av Ekeberg som ägs av Boxholms Bruk. Det går bra för Gustaf Adolf och familjen har två pigor på Ekeberg.

En av pigorna, Christina Persdotter, är fru Kristina Kåhres kusin. Christina får en oäkta son med Kristina Kåhres bror, Eric Alfred Kåhre, vilken ju också är Kristinas kusin.... Hänger ni med? För att krångla till släktskapet ännu mer har jag med en bild som visar hur de tre systrarna Johansdotter kom att ha mycket gemensamt. Kristina och Eric Alfreds mamma Anna Greta Johansdotter Kåhre, var en av de tre systrarna.

Tio år senare flyttar familjen till "Boxholms Jernbruks Övra Avdelning" där Gustaf Adolf blir Bruksbyggmästare på heltid. Åtta barn ska man få, hälften kommer att bo kvar i Östergötland, hälften flyttar till Stockholm.

Gustav Vasas svåger, Arvid Gustafsson Stenbock, lät uppföra en sätesgård intill Svartån i södra Östergötland. Den fick namnet Bocksholm, "bock" efter honom själv och "holm" som var lite modernt. År 1754 var Gabriel Adolf Ribbing ägare till Boxholm, och han fick privilegier att sätta upp två manufakturhammare vid Svartån. De kom att kallas Gabriel respektive Beate hammare, namngivna efter honom själv och hustrun. Det var starten för Boxholms bruk!

Världen är liten... Samtidigt som Gustaf Adolf (min pappas sida) var Byggmästare här på bruket, arbetade Karl Emil Norgren (min mammas sida) här som dräng och smältsmed. Karl Emil Norgren var bror till min mammas farmor Alma, och var liksom Alma född i Visnum, Värmland. Karl Emil hade bott i Stockholm, arbetat på Bofors i Karlskoga och kom hit till Boxholms Bruk från Degerfors och arbete vid järnverket där. Karl Emil skulle några år senare emigrera till Amerika och tog då sin mammas flicknamn Wahlström.

Lagom när de yngsta döttrarna Selma och Alma föds har Gustaf Adolf Engstrand fått det hedersamma uppdraget att bygga Blåviks kyrka vid den södra änden av sjön Sommen.

Under åren anlitades Gustaf Adolf flitigt för olika uppdrags fullgörande. Utom de flesta byggnaderna, såväl vid det stora bruket med dess gårdar i femton kyrksocknar som å själva godset, uppförde han b.la. Blåviks kyrka, officerpaviljongen och en del baracker på Malmen.

1894 beslöt kyrkstämman att bygga ett fullständigt skolhus i Ekeby även där var Gustaf Adolf delaktig.

Byggnadskommitté blev: Prosten Julin, C P Engström, J Larsson i Linnefors, byggmästare Engstrand i Boxholm och brukspatron i W. Wettergren.  År 1897 stod det nya skolhuset färdigt och det gamla huset med skolsal och sockenstuga m m rivet. I Ekeby har det bedrivits "fast" skolverksamhet sedan 1838 - först i de gamla sockenstugorna - från 1897 i den nya skolbyggnaden. Skolverksamheten pågick där fram till 1965. Byggnaden revs 1980.

1903 är Gustaf Adolf 73 år gammal och först då går han i pension, efter över 50 års oförvitlig tjänstgöring i ett och samma företag. Han tilldelades också Patriotiska sällskapets stora medalj! När Gustaf Adolf lämnar bruket köper han fastigheten Sandbacka 12 i Boxholm. Förutom Gustaf Adolf och hans fru Kristina bor här också hemmaboende dottern Anna. Dottern Jenny och hennes make, lokföraren Lars Fredrik Blixt flyttar hit.

Familjekortet nedan är taget 1908-1911 enligt farfar Einars noteringar i albumet. Här finns barn, barnbarn, svärdöttrar och svärsöner.

I november 1912 dör Kristina Engstrand född Kåhre av astma, 81 år gammal.

När Gustaf Adolf dör den 5 december 1930 är han nästan 101 år gammal. Han har då barn, barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn i livet.

När Gustaf Adolf fyller 100 år kan man läsa i tidningen:

Gustaf Adolf var livligt intresserad för Ekeby sockens angelägenheter. Han var således medlem av kommunalnämnden i 40 år och under lika lång tid ledamot av Östergötlands läns brandstodsbolags avdelning i Ekeby socken. Fortfarande är han mycket intresserad av vad som händer och sker och är numera jämväl en trägen radiolyssnare. Byggmästare Engstrand kan se tillbaka på ett arbetsfyllt och gagnerikt liv. Många äro säkerligen de som på hundraårsdagen sända den vördade herdersmannen hjärtliga lyckönskningar. Hundraåringen åtnjuter kärleksfull vård av en hemmavarande dotter.

Gustaf Adolf, Kristina och dottern Anna ligger begravda på kyrkogården i Boxholm.

Hundraåringen åtnjuter kärleksfull vård av en hemmavarnade dotter, kunde man läsa i tidningen när Gustaf Adolf fyllde 100 år. Dottern Anna får (med all rätt) ärva dubbelt så mycket som sina syskon när pappa Gustaf Adolf dör.

Anna lever till 1953. Hon bor kvar i Boxholm hela livet och sörjs närmast av sitt enda syskon i livet, lillasyster Selma (som ska leva till 1957)

När jag läst igenom det släktforskningsmaterial min farfar Einar lämnat efter sig, finns det personer jag speciellt lagt på minnet. En av dem är Samuel (Fredric) Berggren, Samuel var min farfars morfars far. Vi är ättlingar till Samuel och hans tredje fru, Sara (Karolina) Söderberg, och än en gång slås man av tanken. Vilken slump det är att man finns...

Samuel föddes i september 1814 som oäkta barn till Cathrina (Carin) Lydia Andersdotter. Cathrina (Carin) Lydia arbetade då Samuel föddes som piga åt Kapten Julius Fredric Bergengren på Åsarps säteri i Vikingstad utanför Linköping. Rykten gör gällande att det var just denna kapten (nybliven änkling) som var pappa till den lille gossen. Huruvida detta är sant kanske framtiden och ev DNA-träffar får visa. Kaptenen hade åtminstone ett barn som överlevde till vuxen ålder, och som i sin tur fick barn. Samuel kallas i kyrkböckerna för Samuel Fredric Berggren, vilket ju är ganska likt kaptenens namn.

Samuels mamma Cathrina (Carin) Lydia var dotter till kyrkstöten i Ödeshög, Anders Nilsson och hans hustru Cathrina Larsdotter.

Kyrkstöten användes i gamla tider till av hålla människor i församlingen vakna under prästens predikan, som ibland kunde vara lång. Vaktmästaren (Kyrkstöten) hade då i uppgift att se om någon hade somnat och sedan gå dit med den ca 2 meter långa kyrkstöten och "stöta" till personen i fråga, så han eller hon vaknade.

Cathrina (Carin) Lydia hade varit gift innan hon kom till Åsarp, med grenadiären Daniel Östberg. De hade också fått en son men både maken och sonen Johannes var borta sedan några år. Cathrina och sonen Samuel flyttar efter födseln till närbelägna Brestorp. Kapten Julius Fredric Bergengren dör 1818. När Samuel är sex år gammal blir han fosterbarn hos gifta drängen Hendric Andersson och hans hustru Stina Jönsdotter. Det finns en notering i kyrkboken "ägaren ansvarar att detta barn ej bliver församlingen till Tunga", dvs församlingen skall ej tyngas med kostnader för barnet.

Vad mor och son har för kontakt genom åren är svårt att veta. Cathrina (Carin) Lydia gifter sig på äldre dar med änklingen och livgrenadjär Sven Ljung, som deltagit i kriget mot Ryssland 1808-1809. När Sven dör 1859 är Cathrina skriven "på socknen", men flyttar året därpå hem till Samuel och hans familj. Cathrina dör sedan 1866.

I min farfars anteckningar kan man läsa.

Samuel hade svagt rödlätt hår med stora vågor, han var stor och kraftig. Han hade förlorat både sina två första fruar, men också flera barn innan han gifte sig med Sara (Karolina) Söderberg. I andra giftet fick Samuel sonen (Carl) Anders som var född utan höger hand. Anders ska ha utbildat sig till präst, utvandrat till Amerika, haft stort vitt skägg, varit ogift och dött i predikostolen!

Spännande tänkte jag, som nu har kollat upp alla fruar och barn.

Samuels första fru hette Anna Greta Johansdotter och kom från Flistad nära Ljungsbro, Linköping. (Där Cloetta ligger). När de gifter sig är Samuel Fredric 21 år och Livgrenadjär från S:t Lars, Linköping. Anna Greta är 30 år och piga i Stora Åby Slaka, Linköping. Strax efter att de gift sig flyttar paret till Ryttartorpet Nr 4 i Stora Ullevi, Linköping. Idag heter detta område Skäggetorp och här bodde min man Ola under studieåren på Tekniska högskolan i Linköping.

Anna Greta och Samuel fick fem barn och när Anna Greta 1848 dör av "Håll och Stygn" (Lunginflammation), 43 år gammal kan man läsa att hon varit en "God maka och mor och att hon fått 5 barn". Familjen har två år tidigare flyttat från Ryttartorpet till ett annat soldattorp strax söder om Linköping. Livgrenadjärtorp Nr 35, Hacklösa, Orlunda Norrgård i Skeda.

Samuel, 34 år står nu ensam med sina fem barn mellan 3-12 år gamla. Nästan på dagen ett år senare, i april 1849 gifter han om sig med Elisabeth "Lisa" Månsdotter från Vårdsnäs. Lisa har varit piga hos Samuel och Anna Greta och tar nu plats som fru nummer två!

I farfar Einars anteckningar kan man läsa.

"Samuel gifte om sig i 2:a giftet med Lisa Månsdotter och hade med henne nedanstående barn. Johanna Matilda, död av slag endast 3 veckor gammal. Clara Johanna död av slag och kvävning av våda 4 veckor gammal. Carl Anders, han var född utan höger hand. Enligt sägnen skulle hustru Lisa ha legat död i sängen med den nyfödde sonen brevid sig då Samuel kom hem från staden. Carl Anders fick hjälp av folket i församlingen till studier och blev så småningom präst. Han utvandrade till Amerika 25 maj 1876. Enligt uppgift avled han i predikostolen. Han hade stort vitt skägg och var ogift"

"Kvävning av våda" Att ligga ihjäl barn var tydligen så vanligt förr att förseelsen krävde ett eget lagrum. I 1734 års lag, Missgärningsbalken 30 kap 1, stadgas att rannsakning skulle ske av prästen och socknens äldste i närvaro av kronofogde eller länsman. Ansågs det skett av våda slapp modern undan med en varning men fick stå kyrkoplikt. Detta gällde fram till 1855 då kyrkoplikten försvann.

Samuel var nu, efter bara tre år, änkling på nytt. Lisa dör i barnsäng den 30 oktober 1852. När Samuel gifter sig för tredje gången, 15 juli 1853, står en intressant anmärkning i kyrkboken. ”Lyst till äktenskap med pigan Sara Stina Andersdotter i Wargsätter 1853”. Emellertid så gifter han sig samma år med Sara (Karolina) Söderberg, vilket ju var tur då det är härifrån vi härstammar. (Pigan Sara Stina gifter sig i stället med den drygt 30 år äldre Jonas Gustafsson. När hon sedan dör på fattighuset i Skeda 1901, har hon varit änka i 45 år).

Sara (Karolina) Söderberg föddes år 1824 som nionde (av tretton) barn till Gustaf Söderberg och hans hustru Margareta Tollsten.

Familjen flyttade till Skogsstugan, Tornby ägor, S:t Lars, Linköping 1814. Gustaf arbetade som sockenskräddare men blev så småningom torpare. Det var endast Sara (Karolina) och hennes yngste bror, Carl Fredrik, som skulle leva till hög ålder. De syskon som ej dog som riktigt små, dog av nervfeber och lungsot i unga år. Tre av barnen föddes inom ett år (Anders, Peter och Anna). Tvillingsönerna dog direkt vid födseln, dottern som föddes senare samma år levde en månad.

Sara var 29 år då hon gifte sig med Samuel. Hon blev nu styvmamma till de sex överlevande barnen från Samuels två första äktenskap och familjen skulle komma att utökas med ytterligare sju barn. Ett av dem, Gustaf Alfred Berggren, var min farfars morfar.

När yngsta dottern Anna (Charlotta) föds är Samuel 50 år gammal. Strax därefter blir Samuel gratialist (pensionär) och flyttar från tjänstebostaden Torp nr 35, Hacklösa, Orlunda i Skeda till närbeläggna torpet Högstorp. Samuel dör, 76 år gammal, av bröstlidande den 11 juni 1891. Han överlevs av hustrun Sara och tio av barnen. Förutom Carl Anders (pojken som föddes utan höger arm) har ytterligare två barn emigrerat till Amerika. Carl Anders förblev ej ogift som farfar noterat. Han gifte sig med Emma Christina Blomgren från Västergötland. Paret fick fem barn och bodde i Axtell Town, Marshall, Kansas. Änkan Sara (Karolina) lever i ytterligare 18 år. De sista åren bor hon hos sonen Axel och hans familj på den gård i Vadstena som Axel Fredrik (Berggren) Wahlberg äger. Axel blev frälsningsofficer och hade skoaffär i Vadstena.

Anna (Maria) Nyqvist föddes i Linköping som femte barn (av sju) till Maria (Christina) "Maja Stina" Eld och hennes make Regementsskräddarmästare Anders (Magnus) Nyqvist. Anna var den enda flickan bland syskonen och av hennes sex bröder skulle fyra komma att utvandra till Amerika. Pappa Anders kom från Västra Eneby och mamma Maria från Tidersrum. Familjen flyttar år 1852 från Västra Eneby till Linköping med de två äldsta barnen. Anna var min farfars farmor.

Ett halvår innan dotter Anna föds har mamma Maria fått denna fina gratulation av sin egen mamma Maria (Maja) Andersdotter. Ganska fint skrivet av en person född 1799! Gratulation har legat i ett av släkten Engstrands bankfack, Maria (Majas) barnbarnsbarnbarn, min farbror Kaj Engstrand.

Maria Christina Nyqvist På dess Tjugofjärde års födelsedag 24/8 1852 "Om Gud som dina steg ledsagar ifrån din vagga till din graf. Dig helgas främst bland lifvets dagar, den dag då han dig lifvet gav! Se tiden hastar, åren går. Dig gläd åt tjugofyra år. Dig önskas Sällhet, fröjd och lycka! Så väl i dag som alla dar! må dygd och ära dig besmycka och med din lott förnöjder war och tänk som Maka och som Mor på Gud och lyckan allt beror! Då skall du när din bana slutar, och dina år en ända har! betänka mycket gott får njutas hos Gud som är en himmelsk Far! har du till honom haft till hopp, med seger kröner han ditt lopp!"

Om Anders och Marias farföräldrar kan ni läsa här, Överraskningen i Lubeck och om Marias bror kan ni läsa här, Nils Johan Spetz - Livgrenadjär vid Sommen!

Äldsta av Annas bröder var (Johan) Oscar Nyqvist. "Föreståndare för Ellös konservfabrik", har min farfar Einar skrivit jämte korten i albumet.

När Oscar är 22 år gammal flyttar han från Linköping till Gullholmen, Orust på västkusten.

Konservfabriken på Gullholmen startade 1864 av Johan Jakob Hallgren, som var från Värmland och hade varit gårdfarihandlandlare. J.J. Hallgren hade senast haft en affär några år i Ellös och när han kom till Gullholmen för att sälja sina varor upptäckte han att det fanns ingen affär på ön – det var oftast i Lysekil eller Ellös som Gullholmen-borna fick handla på den tiden. Hallgren flyttade 1856 till Gullholmen och beslöts sig för att sätta upp en affär tillsammans med bokhållare J.O. Nyqvist och en konservfabrik. Senare övertog J.O. Nyqvist affärsverksamheten.

1864 startades konservfabriken på den lilla och tätbefolkade ön Gullholmen väster om Orust i Bohuslän. Fabrikör Johan Jakob Hallgren hade tidigt börjat med inläggningar av ansjovis och sill. I konservfabriken fick många kvinnor från Gullholmen arbete som sillskärerskor och konservarbeterskor. Företaget introducerade flera nyheter inom ansjovisindustrin, bl.a. Sveriges första skinn- och benfria delikatessill. Johan Jakob Hallgren startade inte bara en konservfabrik, han var också först med att ta fram hermetiskt tillslutna bleckkärl till sillinläggningarna som var en helt ny konserveringsmetod som förändrade möjligheterna att förvara och transportera produkterna! 1899 kom fabriken att ingå i företagskoncernen Sveriges Förenade Konservfabriker och senare fick fabriken namnet Fyrtornets konservfabrik, Gullholmen. Idag finns sedan ett fyrtiotal år en bostadsrättsförening i den gamla konservfabriken.

Oscar Johan var ogift och bodde kvar här på västkusten livet ut.

Nästa bror var Axel (August Fredrik) Nyqvist. Axel flyttar 22 år gammal till Nora där han arbetar som postiljon och bokhållare. Efter några år i Nora och ett år i Karlstad återvänder han till Linköping. I oktober 1879 reser handelsbokhållare Axel Nyqvist till London. Han är nu 27 år gammal.  

I december samma år står Axel som emigrerad till Amerika. Destination Red Oak, Iowa. Vet tyvärr ej vad som sedan händer honom.

Nästa bror i ordningen kommer också att utvandra. Handlaren (Anders Magnus) Ferdinand Nyqvist blir "Andrew" Newquist när han anländer till Amerika tre år efter sin bror. Andrew gifter sig med Betty Matilda Brattfors från Göteborg och paret får fem barn. Andrew och Betty bor i Stanton, Montgomery, Iowa och kommer att blir dryga 80 år gamla.

Bakom bror Carl (Emil Herman) Nyqvists namn i kyrkboken står ordet "Ofärdig" Ordet ofärdig dyker upp bakom Carls namn när han är 15 år gammal och följer honom sedan livet ut.

Om det i en husförhörslängd från 1800-talet står Ofärdig betyder det att vederbörande var handikappad. Det kunde vara i princip vad som helst, allt från förståndshandikapp, reumatism till ett illa läkt benbrott. Ofta finns inte någon ytterligare uppgifter om vilket handikapp som avses. Ofärdig är ett begrepp som betyder att personen ska bli mantalssbefriad och därför slipper betala mantalspenning (skatt).

Carl bodde tillsammans med sina föräldrar i kvarteret Erikslund, Linköping.

Efter att pappa Anders Magnus dött (1909) och så också mamma Maria (1915), bor Carl sina sista år på fattiginrättningen i Linköping. Carl avlider annandag Jul 1923. Han begravs klockan 3 på eftermiddagen den 30 december.

Fattighuset låg vid Stångån, numera är adressen Hamngatan 5-7.

Efter Carl kom bror Adolf Fredrik Nyqvist. Adolf Fredrik emigrerar 23 år gammal, som nummer tre av bröderna. Väl i Amerika blir namnet "Fred Newquist". Adolf Fredrik står när han emigrerar som "kasserad" i kyrkboken.

Unga män mönstrade även på den tiden för att bli beväringar, och vid beväringsmönstringen blev en del blev kasserade, d.v.s. hade en eller annan kroppslig skavank, som gjorde att de ansågs odugliga till krigstjänst.

Efter några år gifter sig Fred med Alice, vars föräldrar utvandrat från Adelöv, Jönköping. Paret bosätter sig i Essex, Iowa och "Fred Newquist" startar en Drug Store. Fred arbetar också som pharmacist (apotekare). I tidningen Van´S Cleaner kan man läsa om Fred och sonen Carl Oscar.

"Fred Newquist, Essex, spent several days in the city on a business trip last month and called on Richardson Drug Co. the 26th and left his card by way of an order"

"Carl Oscar Newquist, son of Fred Newquist, Essex, is home from the North-Western University at Chicago, where he is taking a Ph. C. course with considerable credit to himself and the great satisfaction of his “Dad” particularly. Carl is carrying seven studies and at his “ exam” at the close of the year secured 5 As, 1 B plus and 1 B, which we think is pretty good—but Carl wanted 7 As. Too ambitious, Carl; too ambitious."

På bilden ovan ser ni  Fred och tre av hans barn, Carl Oscar, Mabel och Virgil som alla blev "Pharmacists". Carl Oscar och Virgil skaffar familj, Mabel förblir ogift.

Sist ut av Annas alla bröder är Gustaf Theodor Nyqvist. Gustaf är 20 år när han reser med fartyget Romeo till Stanton, Iowa. Samma plats som hans bror Andrew rest till fyra år tidigare.

Kom han fram? Jag vet inte, hittar ingen mer information om Gustaf Theodor Nyqvist. När mamma Maria Christina dör våren 1915 "efter ett tålmodigt buret lidande" står vare sig Gustaf Theodor eller Axel (August Fredrik) med i dödsannonsen.

Inte heller "Vackra Anna" finns med bland de sörjande. Anna har avlidit av magkräfta, 48 år gammal 1907 (maken Axel Engstrand står med som sörjande när svärmor Maria Christina dör).

Om Annas familj kommer jag skriva mer om senare, men här nedan ser ni Anna och Axel Engstrand och deras barn. Min gammelfarfar Gunnar står snett bakom lillebror Einar (Axel Eugéne), han som Ran off with a showgirl. Varför Anna kallades för "Vackra Anna" vet jag inte, men It run´s in the family!