I Lindås, Kråkshult som ligger i Småland föddes den 27 november 1753 Nils Råss, son till Elisabeth Jonsdotter och dragon Nils Larsson. Nils Råss antogs som soldat 1774 och gifter sig samma år med den 16 år äldre änkan Brita Nilsdotter från Svinhult socken. Paret får tre barn och bor på soldattorpet Råsshemmet i Svinhult.
Efter sju års tjänstgöring blir Nils utnämnd till korpral. Han deltar i fälttåget till Finland 1788 och 51 år gammal, i september 1805, ger sig Nils av från Råsshemmet för vidare färd mot Tyskland. Från Karlskrona avseglar Nils och hans kompani med linjeskeppet Konung Adolf Fredrik mot Rügen och vidare mot Stralsund. Till att börja med blev det exercis och vakttjänstgörning. Den 5 oktober marscherade man mot den preussiska gränsen för utsättning av posteringar och fältvakter, en vecka senare är man tillbaka i Stralsund. I slutet av oktober marscherar man mot Lüneburg för att sedan återvända till Stralsund igen i april 1806. Under sommaren finns noterat att man har paraderat för konungen men i övrigt tycks det inte ha hänt så mycket. Hur vet man nu detta? Jo, Nils skrev nämligen dagbok och denna dagbok finns bevarad än i dag, inlåst på Linköpings stadsbibliotek.
Sveriges kung Gustav IV Adolf hatade Napoleon av hela sitt hjärta och därför var det självklart att Sverige skulle slåss mot den franska kejsaren i det Svensk – franska kriget (1805 – 1810). Så kom det sig att en svensk styrka i norra Tyskland bestående av två livgrenadjärregementen och en icke oansenlig styrka kavalleri, totalt ca 1000 man, befann sig i Lübeck år 1806 på flykt undan en fransk styrka. Svenskarna hade hamnat i problem efter att Napoleon skördat stora framgångar i inledningen av kriget med sin stora seger i Austerlitz föregående år. Nu hade Preussarna bytt sida och favoriserade fransmännen vilket föranledde den svenska reträtten som planerades gå över havet till svenska Stralsund. I Lübecks hamn röt general von Morian ut sina order – alla skulle se till att deras vapen var väl nedpackade i lådor inför överfarten! Självfallet lydde soldaterna och stuvade ned alla vapen. Nu visade det sig emellertid att någonting hade gått fruktansvärt fel; de förföljande fransmännen var plötsligt på plats i Lübeck. Eftersom man nu var obeväpnade fanns det inte mycket mer att göra än att hissa vit flagg och kapitulera och så gav 1/12-del av den totala svenska armén upp utan strid. Den franske befälhavaren var ingen mindre än marskalk Jean Baptiste Bernadotte (1763-1844) och kanske var det nu han omedvetet lade grunden till sin framtid som svensk kung. Marskalken visade prov på yttersta gentlemannamässighet och tillät att de befälslösa svenska officerarna skulle få bära sina värjor och äta vid hans bord. Trots nesligheten verkar man ha haft det rätt trevligt i väntan på Napoleons order om vad som nu skulle ske. Snart stod det klart att svenskarna skulle marschera söderut som krigsfångar och Bernadotte avdelade en tropp för uppgiften att bevaka svenskarna under färden. Nu ingrep dock det högsta svenska befälet på plats, Carl Otto Mörner, och förklarade vänligt men bestämt att dessa soldater var hederliga svenska bönder som ägde en särledes disciplin och ära. De lydde order utan att klaga och var dessutom fria torpare och inte alls värnpliktiga som de franska soldaterna. Mot denna bakgrund kunde de inte tåla att föras fram som boskap av en beväpnad vaktstyrka. Otroligt nog gav Bernadotte med sig och man lät svenskarna marschera iväg till sin fångenskap under eget ansvar. Så gav man sig iväg på den långa marschen som bar genom hela Tyskland och en bra bit in i Frankrike. Som utlovat gick man med god disciplin och otroligt nog anlände man utan att en enda soldat rymt. Ytterligare ett par år senare var Sverige i behov av en kronprins då den skröplige Karl XIII saknade en arvinge. Vid kungens hov fanns nu nämnda Mörner som drog sig till minne den artige Bernadotte och förde honom på tal.
Händelsen ägde rum den 6 november, det vill säga samma datum som slaget vid Lützen. Nils son, livgrenadjär Nils Nilsson Sköld 31 år, får sätta livet till denna dag. "Skjuten av en kanonkula ombord ett krigsskepp utanför Lübeck". Jag vet inte om far och son befann sig ombord samma skepp, eller om Nils Råss fick veta hur det gick för sonen. När Nils Nilsson Sköld dör är hans hustru havande med parets tredje barn, dottern Maja Stina. Maria lever länge efter det att maken har dött. Hon bor de sista åren av sitt liv hos sonen Nils Nilsson Eld (min farfars farmors morfar) och hans familj i Killingevid, inte långt från Kisa.
Råss skriver i sin dagbok att männen först blev inkvarterade i Lübecks domkyrka för att för att sedan en vecka senare påbörja den långa marschen via Potsdam, Wittenberg, Leipzig, Erfurt, Frankfurt am Main, Mainz och in i Frankrike. Man sov på kaserner, på slott och i kyrkor, i bland under bar himmel. Den 22 januari 1807 anländer man till Donchery och troligen var det här de svenska fångarna vistades under hela sin fångenskap. Det finns ingen notis i dagboken om hur fångarna hade det de följande åren. Det är först den 14 oktober 1809 som Råss återupptar anteckningarna, och då har man lämnat Donchery och är på väg hemåt. Färden går via Belgien och vidare via Hamburg, Tyskland. Den 10 maj 1810 återvände Nils Råss hem till soldattorpet i Svinhult efter att ha varit borta i fem år!
Ytterligare ett krig ska han vara med om, Nils Råss. Han deltar i fälttåget mot Norge 1814. Under sin vistelse i Norge erhöll han svåra frostskador i fötterna, varpå han transporterades till Uddevalla sjukhus, där tårna och högra foten bortbrändes med glödgade järn. Nils erhöll tapperhetsmedalj för sina insatser, samt av kung Karl XIV Johan, 15 kronor jämte tillstånd att utan tjänstgöring få innehava sitt boställe och lön under sin återstående levnad. När Nils dör 1818 efter en 47:årig krigarbana, blir kistan ledsagad av högre och lägre befäl samt två korporalskap till vilorummet, där salut gavs.
Nils änka Brita kommer att bli 92 år gammal. Hon bor de sista åren hos sin dotter Maria med familj. Sonen Petter bor med sin hustru i Kovrabo, Norra Vi. Petter dör i februari 1835, 52 år gammal. ”Petter Stolt tros vara drunknad i Sommen, men hans kropp är ej funnen”
Mycket information till denna berättelse har jag hämtat från anteckningar gjorda av Klas Johansson på Föreningen Krafttaget i Boxholm. Klas och jag är släkt till Nils Råss via sonen Nils Nilsson Sköld, han som blev skjuten av en kanonkula. Klas är ättling till den dotter som Nils Nilsson Sköld aldrig fick träffa. Maja Stina, som föddes sju månader efter överraskningen i Lübeck.
Ytterligare en släkting får sätta livet till den där torsdagen den 6 november 1806. Livgrenadjär Carl Fredric Cax är 42 år gammal när han stupar i Lübeck. I bouppteckningen berättas att Carl blivit dödsskjuten den 6 november förlidet år. Danneman Samuel Trostensson i Björndahl blir förmyndare för barnen i första giftet och danneman Sven Johansson i Gäddefall förmyndare för dottern i andra giftet. 43 år senare kommer Carl Fredric Kax och Nils Nilsson Skölds (vilka alltså båda fick sätta livet till i Tyskland) barnbarn Anders Nyqvist och Maria Eld att gifta sig i Västra Eneby, Östergötland. Deras dotter Anna var min farfars farmor.
