Lokförare Axel Engstrand!

När Axel gick i pension från SJ som 60-åring 1917 var han Statens Järnvägars äldste lokomotivförare i tjänst. Medaljen på bilden ovan hade han fått många år tidigare, för "Nit och redlighet i rikets tjänst".  Axel var min farfars farfar.

Axel (Abdon) Engstrand föddes torsdagen den 30 juli 1857 i Däkstugan, Ekeby församling knappt en mil söder om Boxholm.

Axel föds som som barn nummer två och familjen skulle komma att utökas med ytterligare sex barn. Alla syskon levde länge, blev kvar i Sverige (Östergötland, Stockholm) och det kom att gå bra för dem alla.

Axel arbetar en tid på Boxholms Bruk, där pappa Gustaf Adolf är Bruksbyggmästare och på sommaren 1874, när Axel är 17 år får han arbete som eldare på ångbåten Carl Johan i sjön Sommen.

1874 sjösattes ”S/S Carl Johan”. Det är den största båten i Sommen genom åren – 26 m löa, 200 passagerare och upp till 8 personers besättning. Båten är byggd som byggsats vid Motala Verkstad, monterad och sjösatt vid Stallberga den 30/6 1874. Förutom Östra stambanan fick Sommabygden 1874 ännu en viktig trafikled. Ydreborna som länge saknade moderna kommunikationer, bildade i början av 1870-talet ett bolag och lät anskaffa ett större ångfartyg. Detta byggdes vid Stallberga gård, medan maskineriet levererades av Motala verkstad. Man fraktade maskin och panna på landvägen mellan Motala och Sommen, det hade nog kunnat ordnats billigare och bekvämare om man väntat några månader tills Östra stambanan öppnades för trafik. Men bolagsmännens önskan var att fartyget skulle ligga flaggprytt vid Sommens hamn, då järnvägen skulle invigas av kung Oskar den II 1874. Namnet Carl Johan fick båten inte efter den Bernadotteska stamfadern, som man skulle kunna tro, utan efter överjägmästare Carl Johan Åstrand på Eds herrgård i Ydre. Det var han som födde idén med att sätta in en större ångbåt i trafik på Sommen. Den 30 juni 1874 gick Carl Johan av stapeln, och den 29 augusti samma år anordnades en invigningsfärd för aktieägarna och många inbjudna

På hösten 1874 kom Axel till Stockholm och Liljeholmen. Järnvägsstationen här var sedan en tid öppen för persontrafik och Axel arbetade som eldare på de ångdrivna loken. En ändring i schemat gjorde att han ej var i tjänst på det lok som 1875 körde ihop med ett annat tåg vid Malmslätt utanför Linköping, Lagerlundaolyckan.

Liljeholmens station När järnvägen 1860 kom till Stockholm genom att Västra stambanan öppnades mellan Stockholm och Södertälje blev Liljeholmen en viktig station. Liljeholmens järnvägsstation, låg exakt mittemellan Älvsjö station och Stockholms central (fyra km åt vardera håll). Till en början var stationen i Liljeholmen i liten skala med röda träbaracker och ett litet stationshus. Stationens signatur var Lm. Vid Liljeholmens station byggdes även Sveriges första verkstad för reparation av lokomotiv och vagnar.

Vid Liljeholmen arbetar Axel under två års tid och flyttar sedan till Linköping där han 20 år gammal gifter sig med den ett år yngre Anna Nyqvist. I samma hus (Klostergården) som Anna växte upp, bodde senare också Augusta, som skulle komma att gifta sig med Axel och Annas son Gunnar. Axel arbetar som eldare vid järnvägen i Linköping. Ville man åka tåg från Linköping till Norrköping tog resan på den här tiden närmare två timmar!

Efter ett par år i Linköping får Axel i november 1880 tjänst som eldare vid järnvägen i Katrineholm. Familjen består nu förutom av hustrun Anna också av dotter Gunhild. Till Katrineholm flyttar samtidigt också också Axels syster Clara med sin make Johan Stenberg, också han eldare, och deras två små barn. 23 år gammal får Axel tjänst som ordinarie lokförare och han kommer att bli en av de yngsta lokförarna på SJ.

Den 3 november 1862 stod tvåtusen personer och väntade vid stationen som hette Katrineholm. Det första tåget skulle komma. Stationshuset var smyckat med flaggor och blommor. De flesta av de församlade hade aldrig förr sett ett tåg. Spänningen var stor. De fick vänta en timme innan de såg röken från ångloket. Bland passagerarna fanns kung Karl XV och Nils Ericsson, mannen som fått uppdraget att planera Sveriges järnväg. Efter en kvart med tal, musik och salut avgick tåget mot Vingåker. Det rullade iväg med en hastighet av 10 km i timmen. Dagen blev början på samhällets framväxt. Från stationen kunde man nå både Stockholm och Göteborg och en rad platser utmed den västra stambanan. Fyra år senare var den östra stambanan klar mot Norrköping och vidare mot Nässjö. Katrineholm blev en knutpunkt. Järnvägens förändrade Sverige. Varor kunde transporteras på ett sätt som hittills varit omöjligt. Man kunde åka ända till Stockholm på bara 4 timmar, samma resa som hade tagit 17 timmar med häst och vagn. Vid den här tiden fanns många olika tidszoner i landet. Tidtabellerna för tågen blev krångliga och svåra att följa. Från år 1879 infördes en gemensam tid så att alla klockor i hela Sverige visade samma klockslag. Tågen drevs länge av ångkraft. I lokomotivet satt en stor ångpanna som eldades med kol. Utmed banorna byggdes stationer på lämpliga avstånd för tankning av kol och vatten. Västra stambanan förbi Katrineholm elektrifierades 1926 och den östra stambanan 1932. Järnvägen drogs genom obebyggda trakter och satte liv i bygderna. Särskilt livligt blev det på de platser där man anlade stationer. De placerades med vissa avstånd för att ångpannorna behövde kol och vatten och för att passagerarna behövde äta och dricka. Det var godstransporterna som var den stora anledningen till att staten ville bygga järnvägar i mitten på 1800-talet. Persontrafiken kom i andra hand. Under de första åren var biljetterna dessutom dyra, att åka tåg var inget för vanligt folk.  

Robert, Gunnar (min farfars far), Gerda och Una föds här i Katrineholm. Lille Robert dör av lunginflammation tre månader gammal (under ett besök hos morföräldrarna i Linköping).

1889 går flytten till Mjölby där Axel nu har sin placering och familjen bor under nio år i tjänstebostaden på Järnvägsstationen.

Familjen Engstrand hade också en hund, Vira! "Mycket klok, kunde bära groggbrickan på ryggen” står det på baksidan av kortet.

I Mjölby föds Einar och Aina och här går barnen i skolan. I min farbror Kajs anteckningar kan man läsa att Gunnar gick i skolan fram till 1894, då han var 12 år gammal, för att sedan under tre års tid arbeta i Vilens mekaniska verkstad. Samma år läste han fram i Mjölby kyrka och i april 1898 flyttar familjen Engstrand till Linköping och Ågatan 41. Huset på Ågatan 41 "Spegelmakaregården", står idag i Gamla Linköping dit det flyttades 1953.

I Linköping kommer Axel att arbeta som lokförare i nästan 20 år. I slutet av 1800-talet var lokförare ett högstatusjobb med hög lön. I boken "Sveriges Järnvägshistoria" står att läsa.

År 1900 -  Axel Abdon Engstrand, anställningsnummer 3 656. Familjen hyr en bostad i Statens hus. Axel har en årslön på 1 200:-, då är hyran betald.

Generaldirektör för SJ vid den här tidpunkten var Rudolf Cronstedt, hans årslön låg på 10 000:-

I mars 1901 emigrerar döttrarna Gunhild och Gerda till Amerika. Gunhild är 21 år och Gerda 16, när de åker med Wilsonlinjens Rollo över Atlanten. Gunhild gifter sig i Amerika med Karl Oscar Erickson också han från Östergötland. Familjen får sex barn och bor i Red Oak, Montgomery, Iowa. Gerda förblir ogift och bor också hon en tid i Red Oak, därefter i Omaha (Nebraska), New York och slutligen Los Angeles.

Samma år som döttrarna emigrerar, flyttar sonen Gunnar till Malmö, där han praktiserar och arbetar på Järnvägsverkstaden med att sätta ihop maskiner. Tillbaka i Linköping blir Gunnar eldarlärling. Han blev sedan ordinarie eldare vid SJ efter att 1906 ha gått igenom eldarskola. 12 oktober 1907 gifter sig Gunnar med Augusta, då har paret redan fått två "oäkta" barn Gunhild och Einar (min farfar). Ett par veckor efter bröllopet dör Axels mamma Anna av magkräfta.

Kvar hemma hos Axel finns barnen Una, 20 år, Einar 17 år och Aina 14 år. Min farbror Kaj har skrivit i sina anteckningar att Axel köpte kläder åt flickorna i en manufakturaffär på Storgatan. Denna affären drevs av Fröken Gerda Malmström från Skåne, som hade flyttat till Linköping i början av seklet. I oktober 1911 gifter sig Axel och Gerda. Axel är då 54 år, Gerda 46. Kaj skriver vidare att Gunnar inte var så förtjust i bröllopet. Han glömde aldrig sin mamma...

Gunnars yngre bror Einar tillbringade ett par år efter det att mamma Anna dött på Första yrkeskompaniet i Vaxholm som 3:e klassens eldare. I Linköping bor nu Axel, Gerda, Una och Aina på Repslagaregatan. Kort efter bröllopet mellan Axel och Gerda ger sig också Einar av till Amerika. Han åker till Red Oak, Iowa där systrarna bor och vad som sedan händer Einar kan ni läsa här.

Una gifter sig efter några år med Knut Sjögren och paret adopterar dottern Margareta. Många av Knuts syskon har också emigrerat till Amerika. Paret bor kvar i Linköping livet ut.

Aina gifter sig med den tio år äldre militären Oskar Olsson. Paret får tre flickor Marianne, Boel och Ingrid. När Aina blir änka i 50-årsåldern flyttar hon från Skänninge till Linköping. Aina kommer att bli 97 år gammal.

Axels dotter Gerda som emigrerat 1901 och i Amerika kallar sig Gertie och Gertrud kommer tillbaka till Sverige några gånger. Dels en gång 1913, sedan en gång på 30-talet efter att pappa Axel dött. På 20-talet arbetar hon en tid i Hamburg, Tyskland. När hon dör 1965 bor hon på Van Ness Avenue i Los Angeles.

Axel hinner precis fira sin pappa Gustaf Adolfs 100-årsdag innan han avlider i magsäckscancer i januari 1931, samma sjukdom som ledde till hustrun Annas död 24 år tidigare.

Gerda bor kvar i Linköping och dör i september 1947, 82 år gammal.

Det är flera i släkten som arbetar vid järnvägen. Syster Jennys make Lars Fredrik Blixt arbetar liksom Axel som lokförare i Katrineholm och i Linköping. Syster Claras make Johan likaså. Syster Selmas make Johan Swartz är stins och stationsföreståndare på flera plaster runt om i Östergötland. Av Axels barn är det sonen Gunnar som kommer att gå i sin fars fotspår.