Från klockare Hultsten i Krokek till Rockström i Gryt
Bilden ovan tog jag den 16 december 2018. På dagen 237 år efter det att Stina Hultsten gifte sig med klockare Lars Didriksson här vid Krokeks gamla kyrka (Kung Fredriks kyrka) och nästan på dagen 221 år efter det att klockare Jonas Hultsen dog. Det är Jonas och hans hustru Ingeborg Olofsdotter som ligger begravda invid denna sten vid det som idag heter Ödekyrkan i Krokek. Klockare Jonas Hultsten var min mormors farmors mormors far och Stina var hans dotter.
Alldeles intill Krokbäcken, invid länsgränsen mot Sörmland låg en gång ett kloster. Det låg vid den gamla färdvägen från Uppland och Sörmland ner mot Östergötland och Småland. Här, förbi klostret, passerade kungarna på sina eriksgator. Krokeks franciskankonvent etablerades troligen på 1430-talet. Klosterkyrkan var byggd av tegel med grundmurar av natursten. Kyrkan var lika stor som en kyrka i ett stadskonvent och intill fanns konventets övriga byggnader. Det måste ha varit en imponerande syn som mötte resenärerna när de passerat genom de vilda och farliga Kolmårdsskogarna och kom fram till ett öppet landskap med en kyrka som måste ha upplevts som jättelik. Placeringen i kanten av Kolmården är väl vald för en tiggarmunksorden som franciskanernas. Läget vid den gamla vägen var en plats där många passerade. Här erbjöd franciskanerna de resande övernattning, ett mål mat och kanske lite omvårdnad av sår, sjukdomar och skador. Naturligtvis ingick även själavård. Efter reformationen 1527 började man stänga klostren runt om i landet och deras tillgångar drogs in till kronan. Krokeks kloster stängs 1544. Klostret ersattes av ett mindre kapell som i sin tur ersattes av Gunillakyrkan. Gunillakyrkan revs 1747 och istället uppförde man en stenkyrka med namn efter Fredrik I, Kung Fredriks kyrka.
Sedan dryga 100 år har släkten (på min pappas sida Engstrand) sommarstugor vid Lövsjön, några kilometer bort och här vid Ödekyrkan har vi varit flera gånger tidigare men inte visste jag att de släktingar som bott och arbetat här runt kyrkan kom från min mammas sida. Tänk om min farfar Einar Engstrand hade vetat det när han släktforskade på 70-talet...
Själva namnet berättar vad klockaren hade för huvuduppgift, nämligen att sköta klockringningen i kyrkan. Men redan under den katolska tiden på medeltiden kompletterades hans syssla med att sköta kyrkan och dess olika inventarier. Därmed blev klockaren något av kyrkans vaktmästare. Efter reformationen bestod dessa grundläggande uppgifter, men under 1600-talet tillkom också uppgiften att, om möjligt, leda kyrksången om det inte fanns en särskild kantor i församlingen. Om det fanns en orgel i kyrkan så innebar detta ofta också att klockaren skulle vara organist. Den utvecklingen innebar att det i vissa församlingar ställdes krav på musikalisk förmåga hos klockaren. Väl så utbrett var alltifrån 1600-talet att klockaren undervisade församlingens barn i läsning och skrivning. Inte sällan innebar det, i synnerhet under 1700-talet, att avskedade indelta soldater på ålderns höst utsågs till klockare. De indelta knektarna fick nämligen både lära sig att läsa och att skriva, vilket gjorde dem unika i socknen. Om klockaren var en läs- och skrivkunnig person så hade han ofta en relativt hög status i församlingen. Klockaren avlönades med avgifter i samband med de olika förrättningarna, men också med olika former av boställslösningar. Ibland förekom ett klockareboställe, men det kunde också handla om någon form av husrum i anslutning till kyrkan.
Jonas Hultsten och hans familj bodde på klockarbostället Rotnäs. Gården är numera privatbostad, men beboddes av klockaren i Krokeks församling, fram till 28 april 1889, då Kung Fredriks kyrka brann.
Jonas och Ingeborg skulle komma att få sex barn. Döttrarna bodde kvar i trakten kring Krokek, Stina blev anmoder till mig och systrarnas bror Jonas Hultsten skulle komma att flytta till Stockholm och bli en känd möbelsnickare och ebenist. Hans verk finns i dag att beskåda i Prinsessans sängkammare på Gripsholms slott, vid Nationalmuseum i Stockholm samt på Örebro slott!
Jonas Hultsten var en av 1700-tals skickligaste snickare. Han gjorde ett barockskåp som mästarprov 1773. Det skåpet ingår i dag i Nordiska museets samlingar. 1947 fick möbelsnickarna Hugo Sääf, Gustav Gustavsson, Karl Hagelin och Lars-Ola Carlsson på Klaessons möbler i Fjugesta i uppdrag att göra en kopia av 1700-talsskåpet. Bildhuggaren Harry Sörensen svarade för snideri- och utsmyckningsdetaljer som var guldbelagda. Skåpets yta är helt fanerad med olika ädla träslag. Beslagen är gjutna i brons och brännförgyllda.
På Jonas och Ingeborgs gravsten kan man läsa:
Lars Didriksson, som kom att gifta sig med Jonas och Ingeborgs dotter Stina, kom till Krokek från andra sidan Bråviken. Lars föddes i Tingstad (Söderköping) där hans pappa Didrich Larsson var klockare och organist i Tingstads kyrka.
Stina och Lars skulle komma att ta över klockarbostaden Rotnäs samt tjänsten som klockare då Jonas dog.
Yngsta dottern Inga Lena (min mormors farmors mor) skulle komma att flytta från Krokek i 20-årsåldern och hamnar efter några år i Kvillinge (vid Åby, nära Norrköping), i Dagsberg på Vikbolandet. Hon gifter sig 38 år gammal med änklingen Nils Svensson (Nils första hustru har dött blott 20 år gammal, och efterlämnat maken samt sonen Sven Petter, ett år gammal) och familjen brukar Livgrenadjärtorp Nr 49 på Stora Sidus ägor i Dagsberg. Två veckor efter att det att dottern Lena Sophia föds, dör Inga Lena av lungsot och Nils, 30 år, blir änkling för andra gången (Sven Petter är då sju år).
Nils flyttar med sina två små barn till Ljunga där han blir förpantningsägare, dvs. han hyr och brukar marken av den egentlige ägaren.
1849 står Nils och hans dotter Lena Sophia som "försvarslösa" i kyrkboken! (Sonen Sven Petter arbetar sedan ett par år tilbaka som dräng hos hemmansägare och riksdagsfullmäktige, Magnus Månsson i Furingstad, på vägen mellan Ljunga och Stora Sidus).
Försvarslös var en benämning på en person som saknade laga försvar och inte kunde försörja sig som näringsidkare, hade fast anställning eller egen förmögenhet. Vanligen var en sådan person medellös, idkade lösdriveri eller olaga tiggeri. En sådan person kunde uttas till krigstjänst, dömas till spö och ris, tvångsarbete eller landsförvisning. Under autonoma tiden tillämpades endast tvångsarbete. Lagstiftningen infördes på 1500-talet. Till försvarslösa personer räknades från 1805 också tjänstehjon som blivit avskedade under tjänsteåret för att husbonden hade avlidit eller sålt/förlorat sitt hemman eller flyttat bort.
1850 dör Nils "Nils Svensson 12 oktober f.d. Hemmansegare nu utan bestämdt hemvist. Genom dryckenskap och annan liderlighet bragt i yttersta elände ändade han sina dagar på vägen till Socknens Fattighus, hans sista tillflykt. Begrofs d 20/10" Dottern Lena Sophia är nu 10 år gammal och hon blir "På socknen skriven" Försvarslös och utan fast bostad...
Lena Sophia flyttar tillbaka till Stora Sidus i Dagsberg. Hon får bo hos änkan Stina Persdotter och från 15 års ålder hittar man henne som piga i Norrköping, Åby, Krokek och tillbaka i Norrköping (Styrstad) igen. 34 år gammal gifter sig Lena Sophia med smedslärlingen Carl Victor Rockström från Börrum söder om Söderköping. Paret Rockström bor kvar i Norrköping i några år och flyttar sedan till Gryt i Valdemarsvik där Carl Victor arbetar som smed på Åbäcksnäs säteri.
Fyra barn fick paret Rockström. Carl Georg förblev ogift, han arbetade som lagerarbetare på Telgrafaktiebolaget i Kummelnäs i Nacka. Hjalmar var rörarbetare och bodde på Kungsholmen i Stockholm med sin fru Henny och deras barn. Hjalmar dog av en inflammation i magen 42 år gammal.
Ida bodde med make Carl Devin, som var tunnbindare, och sonen Erik Devin i Bromma. Erik dör av TBC 33 år gammal.
Oscar Ferdinand, min mammas morfar och hans familj kan ni läsa om i Vägen till Smedslyckan.
Den 2 december 1910 dör Carl Victor Rockström av njurlidande och hjärtfel, 66 år gammal. Hans änka Lena Sophia känner nog att hon har lidit nog i sina dagar och gör honom sällskap i döden knappa två veckor senare. Den 15 december 1910 när Lena Sophia är 70 år gammal händer följande "Under sinnesförvirring tagit sig själv av daga genom dränkning i en brunn".
Lena Sophias halvbror Sven Petter klarar sig bra i livet. Han blir sockensnickare i Ringarum.Hans livsverke Haga är idag privatbostad. Det gamla snickeriet från 1877 är renoverat i gammal stil. Sven Petter dör samma år som sin halvsyster i oktober 1910.
Tillbaka till Krokek...
Krokeks gamla kyrka (Kung Fredriks kyrka) ödelades fullständigt av en dramatisk brand söndagen 28 april 1889. Det rådde stark blåst, och en gnista från värmeugnen i sakristian föll ned på det nytjärade taket. Elden växte hastigt, och snart stod kyrkan i ljusan låga. Folk strömmade till från alla håll. Man bildade kedjor för vattenlangning, men allt var fåfängt. Skräckslagna stod församlingsborna och såg, hur flammorna ödelade deras kyrka. Det dånade och fräste. Tornet störtade ned med ett brak, de enkla träkorsen över gravarna fattade eld och den späda grönskan kring kyrkan skrumpnade i den intensiva hettan.Klockan nio, på mindre än två timmar, hade kung Fredriks kyrka skattat åt förgängelsen. Den hade då varit församlingskyrka under 141 år. Dagen efter branden sågs sörjande församlingsbor vandra omkring vid de rykande ruinerna. Bland dessa hittades då en malmtacka som var resten av de nedsmälta klockorna. Den sotsvärtade malmklumpen, av en underligt förvriden form, skänktes år 1956 till Krokeks hembygdsförening och förvaras i hembygdsgården. Det byggdes aldrig någon ny kyrka på den traditionsmättade platsen. Efter en lång strid mellan olika viljor i Krokek, beslöts att en ny kyrka skulle placeras närmare den moderna bebyggelsen, ungefär mitt emellan hamnen i Sandviken och järnvägsstationen i Krokek. Striden medförde att den nya kyrkan inte blev klar förrän 1896. Som ett minne av gångna tider står nu en ruin. Kvar finns också den gamla kyrkogården som numera används som minneslund.
Uppdatering 2 november 2020: Nu under Allhelgonahelgen var jag och min man Ola förbi Ödekyrkan på vår väg hem från sommarstugan. Många av de gamla stenarna var restaurerade däribland paret Hultstens. Enligt Kolmårdens församling "Gravstenarna som har gjorts iordning är de ursprungliga. Det enda som möjligtvis kan bytas mot nytt är någon sockel eller tak som är för dåliga för att restaureras, men det sätts aldrig dit några kopior av hela stenar. Så den aktuella stenen är originalet"