Klingsmederna Dinger från Solingen, Tyskland

Min mamma Ulla har haft många skickliga hantverkare i släkten. Min mormors mormors mor Johanna Sophia Dingnert, föddes i Eskilstuna (Carl Gustafs stad) år 1826. Hennes farfar var klingsmeden Johan Abraham Dinger (1772-1816) från Solingen i Tyskland. Släkten Dinger kom till Sverige och Eskilstuna i april 1775 efter att ha lämnat sin hemstad i Tyskland under dramatiska former.

För att bjuda konkurrens till Vira bruk i Uppland, vilket hade haft privilegium att tillverka och leverera värjor till armen sedan 1635, men som inte kunde leva upp till förpliktelserna, beslutades om anläggande av klingtillverkning i Eskilstuna Fristad. För tillverkningen önskade man rekrytera de mest skickliga klingsmederna och valet av rekryteringsort föll därför på stål- och klingsmidesstaden framför andra, nämligen Solingen. Johan Abraham (1741-1786) och broder Johan (1737-1783) kallade sig Gebrüder Dinger, vilket förkortades GBD. (På vapnen de tillverkade finns dessa bokstäver instämplade). Att smida klingor var en svår konst och skickliga klingsmeder var eftertraktade. De flesta färdiga produkter gick till staten, som gjorde sina beställningar via Krigskollegiet. Kollegiet gjorde också omfattande kvalitetskontroller av de färdiga vapnen. En mycket stor andel klarade inte testerna och kasserades direkt. Detta berodde delvis på för dåligt material att smida av, och bidrog till att det var svårt att bli rik på klingsmide. När smeden levererat sina färdiga klingor till krigskollegiet, började en noggrann kontroll. En klinga måste ha rätt tjocklek, vikt och längd, vara väl slipad och polerad och ha jämn egg. Tången, den del av klingan som håller ihop den med fästet, måste vara stark och av segt järn. Varje klinga sattes i en maskin som böjde den åt båda håll. Sedan spändes den fast med skruvtving mot ett bord. Besiktningsmannen lyfte upp spetsen med fingrarna och släppte den så den slog i bordet. Slutligen höggs den två gånger i en halvcylinder av plåt eller järn, fäst på en läderdyna. Om klingan efter allt detta blev bucklig, flagade, fick hack i eggen eller bräcktes, kastades den bort. Livet i Sverige blev inte vad familjen Dinger tänkt sig. Likt många andra blir de snart skuldsatta. Fristadens ledning upplever dem som krävande, och ovilliga att lära ut smidet. Själva känner de sig dåligt behandlade och hotar att lämna Eskilstuna. Trots allt stannar släkten kvar och Solingensmidet får fäste i Fristaden.

Bouppteckningen efter Johanna Sophias morfar, Johan Abraham Dinger, visar att familjen hade många ägodelar, en hel del silver, tenn, koppar och mässing, bland annat flera kaffekannor och till och med några guldföremål vilket inte var vanligt i de enklare smedshemmen i Fristaden. Där fanns också många möbler, husgeråd, kläder och hemtextilier, samt en del böcker, många av religiös natur. I stadsmuseets föremålssamling finns en bönbok med Johan Abrahams signatur både på försättsbladet och på en lapp fastsatt med lacksigill längst bak i boken. De djur som fanns i hemmet var en gammal röd- vit ko, en något yngre röd ko, en ettårig kviga, en sugga med tre grisar, två får, två lamm och fem höns. Änkan innehade också 40 stycken färdiga och besiktade dragonsablar.

Johanna Sophias pappa hette Johan Wilhelm Dinger och han var gårdssmed vid Ringaby, Ödeby. 42 år gammal drunknar han under ett bad i Ringaby å (Invid sjön Väringen mellan Fellingsbro och Frövi) och lämnar sin hustru Lisa ensam med fyra barn (tre barn har redan dött som små).

Av någon anledning heter barnen Dinger - Dignert samt Dignertz som vuxna. En av Johanna Sophias bröder, Carl Wilhelm Dingertz, ska komma att bli trädgårdsmästare vid Värnsta gård, Viby. (På denna gård har Ola och jag varit då våra vänner från ungdomen, systrarna Landin, växte upp här)