Från Andersson till Strömberg
Gillberga är en bygd i Värmland, belägen längs Byälven i landskapets västra del. Socknen ligger som nordligaste utpost inom Säffle kommun. Det är en bygd präglad av ett öppet jordbrukslandskap med stora gårdar, men också av hundratalet lämningar efter gångna tiders torp och backstugor i de vidsträckta skogarna. Tack vare dess gynnsamma läge längs Byälven bosatte man sig här redan så tidigt som på stenåldern.
Anders Jonsson föddes här i Hösås, Gillberga den 11 november 1803. Fem barn hade de fått Jon och Brita, men det var bara Anders som skulle komma att bli vuxen. Äldst bland de övriga barnen blev Anna som var 12 år då hon dog i smittkoppor år 1809. 26 år gammal gifter sig Anders med Maria Greta Jonasdotter från Sillerud och paret får sex barn innan Anders avlider 50 år gammal. Familjen har redan tidigare drabbats av sorg, då dottern Cajsa avlidit av Rödsot (Dysenteri) nio år gammal. Den lilla orten Gillberga blir hårt drabbat, 26 personer dör av den fruktade sjukdomen den där höstmånaden 1843.
Numera kallas den för dysenteri – namnet rödsot härrör från de karaktäristiska blodiga diarréer som drabbar den sjuka. Dysenteri delas in i två grupper: amöbadysenteri som orsakas av en parasit, och bakteriell dysenteri. Endast den senare anses kunna orsaka epidemiska utbrott. Förutom diarréer drabbas den sjuke även av magkramper och feber.
Yngste son i familjen är Lars Jan Andersson, eller Lars Johan som han senare kommer att kalla sig och det är från Lars Johan min man Ola och våra barn härstammar. Lars Johan ska senare komma att ta sig efternamnet Strömberg, som vi nu heter.
I november 1999 fick vår son Oskar, som då gick på Kumlaby-förskola, i uppgift i att göra ett eget släktträd. Farfar Jan Strömberg hjälpte Oskar att skriva ut trädet på sin dator (den dator som fanns i släkten vid den tiden). Med släktträdet fick vi också med den släktforskning som Jans pappa Ture gjort och som han satt på pränt i Bollnäs sommaren 1981. Ture har också skrivit ner det han har fått återberättat från sin pappa Karl (Johan) Strömberg samt från kusinen Elly, dotter till Karls syster (Anna) Theresia. Karl berättar om hur hans föräldrar Lars Johan Andersson och Brita Maria Persdotter båda lämnade Värmland och hamnade i Söderhamn, Norrala socken.
Lars Johan och Brita Maria var unga då Sverige drabbades av två svåra missväxtår efter varandra. Hårdaste drabbades de norrländska landskapen samt Dalarna och Värmland. Sommaren 1867 var mycket våt och sommaren därpå rådde en förödande torka. Bristen på utsäde var mycket stor och på vissa håll måste en tredjedel till hälften av alla kreatur slaktas. Torkan 1868 drabbade i första hand landets södra halva. 1867 hade man dessutom ofta hunnit avveckla sockenmagasinen, varför beredskapen att ta hand om svältande kraftigt begränsats. De som hade råd emigrerade till Amerika, andra sökte sig till Norrlandskusten där de nybyggda sågverken fanns.
Det var stor efterfrågan på svenska trävaror i de engelska industristäderna Manchester och Liverpool i mitten av 1800-talet och längs norrlandskusten växte det upp mängder med ångsågverk. Timmer flottades på norrlandsälvarna ner till kusten där mängder av sågverk etablerades. Exporten av virke ökade kraftigt och redan på 1860-talet svarade träprodukternas exportvärde för en större summa än järnets. På 1870-talet var Söderhamnsområdet störst i Sverige med en årlig export på mer än 300.000 m 3 plank och bräder per år. År 1871 fanns det 25 ångsågverk i Söderhamnsdistriktet. Värmlänningar och andra utsocknes bor sökte sig även till Djupvik och Utviks sågverk och på 1890-talet arbetade minst 225 personer på de båda sågverken och sågarna gick dygnet runt. År 1896 elektrifierades sågverken, som de första i Söderhamnsfjärden men av bostäderna i området var det bara Djupviks herrgård som hade elström.
Nedan har jag hämtat från vad Karl berättat.
För Lars Johan var väl Stockholm i viss mån "Mina drömmars stad", men troligen får han väl där reda på att de nybyggda sågverken efter kusten behöver folk. Möjligtvis hade han någon erfarenhet av sådant arbete, Värmlänningarna var tidiga i farten på det området. Lars Johan har berättat att med på den båt han kom i till Söderhamn fanns mjöl. Handlarna i stan portionerade ut mjölet till husmödrarna nere vid kajen så snart mjölet kommit upp ur lastrummet, så att de omedelbart kunde gå hem och baka. Lars Johan får tämligen snart anställning i Bergvik-Ala AB vid sågen i Djupvik.
Hur var det då med efternamnet Strömberg? Ture skriver i sina anteckningar Innan Lars Johan begav sig hemifrån hade han fullgjort den tidens värnplikt och fick då av befälet namnet Strömberg. Troligen fanns det många Andersson på kompaniet. Jag har inte hittat något som styrker detta och när Lars Johan lämnar Gillberga heter han fortfarande Andersson. I inflyttningslängden, mars 1874 står arbetaren Lars Johan Andersson som inflyttad till sågen i Djupvik, Söderhamn.
Men när arbetaren Lars Johan gifter sig med pigan Brita Maria Persdotter den 19 juni 1874 så är efternamnet Strömberg och det heter vi än i dag snart 150 år senare.
Efter vad Brita Maria själv har sagt så var hennes barndom ljus med undantag för en period då hennes far Per Håkansson dog. Brita Maria var 6 år gammal då hennes far dog (av "Håll och stygn" lunginflammation 38 år gammal), långt senare stod de mörka minnena kvar har hon berättat. Mamma Anna, som nu stod ensam med fyra barn tog slaget mycket hårt men skulle komma att gifta om sig och få ytterligare fyra barn. Den nybildade familjen bodde senare mer centralt i Sunnemo och Brita Maria har berättat att efter den vanliga skolan fick hon ytterligare undervisning. En god vän, vars föräldrar man på den tiden kallade "bättre folk" kostade på sin dotter vidare kunskaper. Brita Maria fick gratis följa med på dessa lektioner, som gavs av prästen eller klockaren. Som barn var Brita Maria mycket fästad vid sin mormor, Kerstin Kristoffersdotter. Hon var änka efter Sven Andersson som brukat torpet Kärnheden. Kerstin var nu gammal och kunde inte försörja sig själv utan var inhysehjon på Dufvenäs. Brita Maria brukade ofta hälsa på sin mormor där hon bodde och arbetade och följde ofta med henne till Munkfors. Mormodern bar varje dag stora tunga mjölkflaskor som skulle in till huvudorten. De måste vila många gånger på vägen och för Brita Maria var färden varje gång ett litet äventyr. Sin ungdom har Brita Maria beskrivit som ljus och förväntansfull. På helgerna drog man från dansbana till dansbana, fast vad Brita Maria ansåg i strikta former. Man kan förstå att arbeta som piga på en bondgård inte var någon dans på rosor, om det nu fanns något arbeta att få. Norrlandskusten med de nybyggda sågverken lockade många och det kom sig så att Brita Maria och ett gäng flickor gav sig iväg. Sällskapet hamnade i Åsbacka i Söderhamnstrakten. De gick hela vägen hemifrån kanske med undantag av någon bit där de kunde snåla åt sig lift med någon skjutsbonde. Brita Maria och hennes kamrater kom till Åsbacka 1870. Flickorna fick jobb vid sågen i Källskär. Hit och till de andra sågarna i kustbandet kom skutor in för att lasta splitved * (Splitved kom av det engelska ordet ”plitwood” som betydde kluven ved. Splitved var från ändar av plank och bräder. Ibland kunde det också betyda brädstumpar eller brännved. De som arbetade med att lasta splitved kallades ”splitvedjäntor” eller ”splitvedkäringar”) och Brita Maria arbetade i den grupp som hade hand om framforsling och stuvning av veden i lastrummen. Vissa dödperioder i aktiviteten vid sågverken fanns och vid dessa tillfällen gick man tillbaka till hembygden och hälsade på. Två eller tre gånger var de hemma under 1870-talet, sista gången var Lars Johan med. Järnvägen mellan Falun och Gävle hade just öppnat för trafik så de kunde åka den sträckan av vägen tillbaka. Man kan förstå vilken sensation det var för vandrarfolket.
Brita Maria blir gravid under åren i Åsbacka och den 29 juli 1872 föder hon en oäkta dotter som får namnet Amanda Kristina. Den lilla flickan dör knappt en månad gammal. (Äldsta dottern i äktenskapet med Lars Johan får senare heta Amanda efter sin syster).
Om Brita Marias vidare levnad vet vi att efter giftermålet med Lars Johan 1874, kom barnen tätt efter varandra och tog säkert all hennes energi och arbetsförmåga i anspråk. Lars Johan var klampare * (Virkessortering kallades för klampning och de som utförde jobbet var klampare. Ofta var klamparen en arbetsförman på brädgården. På axeln hade klamparen en kudde som han kunde balansera bräderna på när han sorterade virket på brädgården) vid sågen i Djupvik där de bodde, men som vi vet från den tiden var fattigdomen ändå en realitet. Brita Maria berättade att de äldsta pojkarna Ludvig och Karl i 7-8 årsåldern fick bidra till uppehället. De arbetade som "märkbisar" (Barnarbetarna som stod och exportstämplade allt virke som låg uppsågat) vid utlastningen av trävaror i pråmar. Ofta fick de hålla på till långt in på kvällarna då de var så trötta att modern måste skicka hem dem och själv ta över deras arbete. Under högsäsong på sommaren kunde Brita Maria då få fortsätta på nattskiftet för att sedan på morgonen gå hem och väcka Lars Johan till hans arbetsdag. Dessa uppgifter om Brita Marias personliga hågkomster har lämnats av hennes dotterdotter Elly född 1907, vars mor Theresia dog 1911. Elly kom att växa upp hos sin mormor och stå henne väldigt nära.
Nio barn skulle hon få Brita Maria, fyra flickor och fem pojkar. Förutom lilla Amanda Kristina, dör också sonen Olof ett år gammal av lunginflammation. Men det kanske värsta var nog att Brita Maria och Lars Johan skulle komma att förlora alla sina unga vuxna döttrar i TBC (tuberkulos).
1907: Amanda 26 år - Gift, två söner (en son dör samma år som Amanda)
1909: Emma, 25 år - Gift, två söner (en son dör samma år som Emma)
1911: Theresia 22 år - Gift, dotter och son
Änklingarna gifter om sig. Amandas son Karl Johan bor kvar med sin pappa och hans nya familj i Söderhamn livet ut. Emmas son Axel Edor samt Theresias dotter Elly hamnar som fosterbarn hos sin mormor (Brita Maria) och morfar (Lars Johan). Brita Maria och Lars Johan flyttar under några år till Hemmesjö i Småland där två av sönerna, Oscar och Ernst, bor och arbetar på sågverket. Theresias son Harry bor med sin pappa och hans nya familj. Alla barnen ovan kommer att bli gamla, mellan 80-91 år. Jag blev kontaktad av en kvinna vars farmor fått flera kärleksbrev från Harry i sin ungdom. Harry tillbringade även en tid på Linköpings fängelse...
När Lars Johan dör 78 är gammal 1922 är sterbhusdelägare (dödsbodelägare), förutom hustrun Brita Maria, sönerna (Gustav) Ludvig, Karl (Johan), Oscar (Edvard) och Ernst (Emanuel). Efter att begravningskostnader samt skulder är betalda återstår 285:- Hustru Brita Maria ska komma att leva i ytterligare 17 år och dör 91 år gammal i Norrala socken, Söderhamn. Den ort dit hon kom vandrandes nästan sjuttio år tidigare. Hur skulle hon själv ha sammanfattat sitt liv? Vad skulle fått mest utrymme – allt hon fått, eller allt hon förlorat?